Vänsterpartiet lämnar förhandlingarna med alliansregeringen om den svenska Afghanistanpolitiken. Avhoppet kommer inte alls oväntat. När det stod klart att det rödgröna samarbetet skulle ta en paus så försvann alla incitament för Vänsterpartiet att gå med på de ytterligare kompromisser som hade behövts för att åstadkomma en sjupartiuppgörelse. Nu kan Vänsterpartiet i stället driva sin egen linje i frågan om den svenska Afghanistanstyrkan och samtidigt framställa sig som de mest principfasta motståndarna till kriget.

Det finns flera fördelar med att det rödgröna samarbetet åtminstone tillfälligt avvecklas. Nu får samtliga rödgröna partier tid att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är betydelsefulla, eftersom de avspeglar reella åsikts- och värdeskillnader bland svenska väljare. Alliansen talade spefullt om den ”rödgröna röran”. Men med samma terminologi kan man tala om den ”blågrå gröt” som alliansen kokat ihop och som döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.

För många vänsterpartister kommer pausen i det rödgröna samarbetet som en befrielse. Som ett flankparti längst till vänster har kompromisserna inom främst den ekonomiska politiken och skattepolitiken utgjort en stor påfrestning för partiet.

Vänsterpartiet står inför ett vägval. Partiet kan koncentrera sig på att hålla vänsterflanken utan att behöva snegla alltför mycket på vikten av att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet närmar sig mitten så finns det tillräckligt många väljare som skulle uppfatta Vänsterpartiet som det enda genuina vänsteralternativet i svensk politik. Nackdelen med denna strategi är att partiet riskerar att inför 2014 års val framstå som än mindre regeringdugliga än vad de gjorde inför höstens val.

Partiet kan också välja att fortsätta det förnyelsearbete som det rödgröna samarbetet ändå innebar. Under valkampanjen till höstens val lyckades de borgerliga allianspartierna kalla fram det gamla kommunistspöket och många mittenväljare tvekade säkert att rösta rödgrönt inför tanken på att få in Lars Ohly i regeringen. Partiet kan försöka utnyttja de närmaste åren i opposition till att stärka bilden av sig själv som en modern vänster, med kanske norska Socialistisk Venstre som förebild. I så fall stärker partiet bilden av sin regeringsduglighet, men riskerar att förlora sin profil som ett skarpt vänsteralternativ.

Utmaningen för partiet består i att försöka smälta samman de båda alternativen till en trovärdig helhet. Frågan blir då om Lars Ohly är rätt person att leda partiet inför en sådan utmaning, eller om han förknippas för mycket med partiets kommunistiska rötter? Vänsterpartiet har tappat väljare tre val i rad och gjorde i höstas sitt sämsta val på 20 år. Partiledarfrågan kommer av naturliga skäl att diskuteras, och jag tror knappas att Lars Ohly leder partiet inför valet 2014. Men Vänsterpartiet har ingen tradition av att avsätta partiledare, så osvuret är bäst.

ULF BJERELD

professor i statsvetenskap, Göteborg universitet

styrelseledamot Sveriges kristna socialdemokrater, Broderskapsrörelsen