Värnplikten har gjort sitt

Ännu i slutet av 1980-talet genomförde i stort sett varje yngling militär grundutbildning. Därefter har antalet minskat till förra årets 9 225.
I snitt räknar försvarsmakten med att cirka 8 000 värnpliktiga ska utbildas per år. Det motsvarar cirka en sjättedel av den manliga årgången.

Sverige står inte inför något invasionshot. Inom överskådlig tid ska svensk säkerhet i första hand byggas genom fredsfrämjande arbete utanför landets gränser.

Detta kommer till tydligt uttryck i det senaste försvarsbeslutet: med tonvikt på snabba insatser ska de internationellt insatta förbanden kunna fördubblas.
När invasionsförsvaret nu försvunnit har plikten kommit att nyttjas för rekrytering till utlandsstyrkan. Tanken har varit att om man bara utbildar tillräckligt många värnpliktiga så ska ett tillräckligt antal av dem lockas till tjänstgöring utomlands, något som med undantag för vissa yrkesofficerare är helt frivilligt.
Problemet är dock att endast en av tre utbildade värnpliktiga vill delta i internationella
operationer.

Följden blir att vi varje år lägger ned miljarder på utbildning av personer som inte kommer till användning i det fredsfrämjande arbetet, den nu utpekade huvuduppgiften.

I försvarsbeslutet 2004 rådde stor enighet om att rekryteringen till militär grundutbildning så långt möjligt skulle göras frivillig.
Några förändringar av lagen om totalförsvarsplikt gjordes dock inte. Både själva plikten och tillhörande straffbestämmelser kom att stå oförändrade. Följden har blivit att domstolarna fortsätter döma unga män till fängelse om de inte fullgör sin totalförsvarsplikt.

Lagföringen av dem som vägrar eller avviker saknar vinnare: den unge döms och frihetsberövas. Eftersom försvarsmakten inte vill utbilda någon som vägrar friskrivs den unge samtidigt från sin tjänstgöringsskyldighet.
Ett redan hårt belastat rättsväsende får sedan utreda och rannsaka ett brott vars straffvärde alltmer ifrågasätts.
Allians för Sverige anser att straffbestämmelserna i lagen om totalförsvarsplikt bör upphävas. Det
är ett enkelt sätt att med bibehållen plikt komma ifrån den tragik som fortfarande kan drabba enskilda.

Ansvaret för att budskapen i försvarspropositionen inte kom att följas av nödvändiga lagändringar vilar naturligtvis på regeringen.
Samtidigt blir det alltmer uppenbart att pliktsystemet i sin helhet måste ses över. Den senaste pliktutredningen avslutades i mars år 2000. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna.
Antalet utbildade har sjunkit radikalt. Andelen kontraktsanställningar har ökat och de få kvarvarande insatsförbanden ges allt högre beredskap. Vår viktigaste satsning, den nordiska snabbinsatsstyrkan, blir 2008 ett stående förband med anställda soldater.

Tiden har kommit att ställa de svåra frågorna. Består de skäl som för ett sekel sedan fick Sverige att i likhet med övriga Europa införa en allmän värnplikt?

Om vi i likhet med de flesta länder på vår kontinent drar slutsatsen att värnplikten tjänat ut, vad ska komma i stället? Hur ska den folkliga förankringen vidmakthållas?
På
dessa frågor, som allt oftare ställs av värnpliktiga och en bred allmänhet, måste samhället skaffa sig goda och väl genomtänkta svar.

Eskil Erlandsson
ordförande försvarsutkottet (c)
Ola Sundell
ledamot försvarsutskottet (m)
Allan Widman
ledamot försvarsutskottet (fp)
Erling Wälivaara
ledamot försvarsutskottet (kd)