Varning för falsk förhoppning

Tänk om allt vore så bra som Johan Norberg skriver på SvD Brännpunkt 25/11 (”76000 färre fattiga varje dag”). Världen blir allt rikare, färre dör i förtid och miljöproblemen löser sig bara vi blir ännu rikare.

Artikeln – som bygger på Norbergs rapport till Globaliseringsrådet – är späckad med statistik, vilket är förrädiskt därför att en del är sant.

Annat är halvsant därför att han har valt ut just sådana fakta eller tidsperioder som passar hans syfte, att likt Voltaires Pangloss försöka övertyga oss att vi lever i den bästa av världar.

Men då måste både Norberg och Pangloss också blunda för mycket.

I Norbergs värld lyfts 76000 människor varje dag ur fattig- domen. Visst, det stämmer om man väljer fem speciella år och Världsbankens ena, extrema definition av fattigdom, att bara ha en dollar om dagen.

Med dess andra definition, två dollar per dag, har inte antalet fattiga minskat på 25 år. De är fortfarande ungefär två och en halv miljarder.

Andelen har krympt från 67 till 48 procent, men det finns lika många fattiga. Trots att världen har blivit nästan dubbelt så rik.

Johan Norberg skriver att undernäringen har halverats sedan 1970. Han skriver inte att det finns lika många hungriga i dag som för 15 år sedan. Det är också sant och kanske mer intressant.

Inte ens miljöproblemen tycks oroa Norberg, som påstår att ”miljöskadorna har en tendens att minska efter en välståndsnivå kring 10000 dollar”. Det bygger på en studie från Yale University som konstruerat ett mycket blandat miljöindex, som till exempel viktar ihop inomhusluftens kvalitet, tillgång till rinnande vatten, barnadödligheten, viltskyddet och koldioxidutsläppen.

Utsläppen mäts inte totalt utan per dollar i ekonomin och viktas till bara en tjugondel av indexet, medan de individuella hälsofaktorerna räknas till hälften.

En sådan konstruktion bygger i praktiken in höga värden för rika och tekniskt avancerade länder (dock inte alla, USA hamnar på en 28:e plats medan Sverige kommer tvåa). Yale-studien ger däremot inget stöd för Norbergs påstående.

När Norberg skriver att ”välståndsutvecklingen hjälper oss att komma till rätta med miljöproblemen” tycks han försöka återuppliva den gamla myten om en ”miljö-Kuznetskurva”.

Vad gäller koldioxidutsläpp avfärdade Världsbanken den tanken redan för 15 år sedan. Andra rapporter visar att år 2050 kan världsekonomin ha fyrdubblats och energianvändningen (och därmed utsläppen) ha tredubblats.

FN:s klimatpanel och Sternrap-porten kräver att utsläppen istället halveras. Detta är klimatfrågan i ett nötskal: hur ska det gå att bromsa och omvandla produktionen så att inte klimatet skenar?

Enligt Sternrapporten kan en höjning av jordtemperaturen med tre grader leda till en halv miljard fler hungrande. Slå ut det på tiden från i dag så har man en annan braskande rubrik: ”28000 fler hungrande varje dag på grund av ökande välstånd”.

Vi lever alltså inte den bästa av världar. De fattiga länderna behöver ökat välstånd – för att till exempel få fram rent vatten och slippa rökoset inomhus. I Väst har välståndet givit mycket gott men vi kan inte köra på i samma hjulspår.

Allt fler människor har förstått att vi måste lägga om kursen för att rädda jorden för våra barn och barnbarn. De är förtvivlade över att ”deras” politiker inte inser detta övergripande villkor för en hållbar framtid utan fortfarande fackar in miljöfrågor som ett av flera tekniska/politiska problem.

Den stora faran med Johan Norberg är att han försöker invagga oss i falska förhoppningar om att teknik och mer tillväxt ska lösa alla bekymmer.

Det är särskilt oroande om rapporter som hans ska vara underlag för regeringens Globaliseringsråd.