Med hjälp av bilder och alarmerande texter kan klimathotet växa och bli större än det är. Även medierna måste ta sitt ansvar, menar klimatforskaren Björn-Ola Linnér.
För oss som under lång tid varit frustrerade över bristen på politisk och folklig vilja att ta klimatförändringarna på allvar, har den senaste tiden gett upphov till viss optimism. Klimatfrågan har fått sitt stora mediala genombrott och opinionen, inte minst i USA, har svängt påtagligt.
Men är vi inte varsamma kan uppmärksamheten leda till ett dyrköpt pris, en klimatpolitikens Pyrrhusseger.
Fler och fler ödesscenarier målas upp. Nyligen varnade premiärminister Tony Blair för ”en global katastrof, omöjlig att reparera” om vi inte vidtar kraftfull och omedelbar handling.
Detta gjorde han i samband med att den brittiska ekonomen Nicholas Stern presenterade sin rapport om klimatförändringarnas ekonomiska följder. Rapportens värsta tänkbara, närmast apokalyptiska, scenarier, presenterades på tidningarnas förstasidor.
”Klimatchock” basunerade en kvällstidnings löpsedel med varningar för att Golfströmmen avstannar med en fruktansvärd kyla i vårt land som följd.
Sveriges Radios ”Efter tolv” förutspådde: ”Tillsammans med jorden går vi mot miljökatastrofer som utplånar oss.” USA:s förre vicepresident Al Gore hävdar att vi har tio år på oss innan det är för sent.
De apokalyptiska budskapen riskerar att slå tillbaka. Vi har inte råd att få en rekyl på grund av att vi använt de allra mörkaste allvarstonerna.
Miljörörelsen har under sina fyrtio år återkommande blåst i de största varningsbasunerna; vi går mot totalkatastrof, en global ekologisk kollaps etc.
Debattörer varnade under sextio- och sjuttiotalen för att vi kunde bli så många som sex miljarder år 2000. Så blev vi då sex miljarder utan att jorden gick under och belackarna och miljöskeptikerna fick vatten på sina kvarnar.
Kerstin Anér framhöll redan på sjuttiotalet att det är ett pedagogiskt problem att ägna sig åt undergångsförkunnelser. Risken är att skräckvisionerna nöts ut och att folk blir passiviserade genom att de känner sig maktlösa.
Till det kommer att icke uppfyllda förutsägelser om katastrofer ger belackarna och skeptikerna ammunition att skjuta tillbaka med.
Även medierna har ett ansvar. De får inte göra klimatfrågan till en kortsiktig kampanj, utan måste ta ett långsiktigt ansvar.
Klimatfrågan har redan drabbats av misstro. Den miljöskeptiska lobbyn utnyttjade skickligt forskare, som dansken Björn Lomborg, för att misskreditera inte bara miljörörelsen, utan stora delar av den internationella miljöforskningen. Vi har därmed tappat flera år av viktigt arbete för att minska utsläppen av växthusgaser och att påbörja anpassningsarbetet. Mycket kraft gick åt till att återskapa trovärdigheten.
Vi behöver inte ta till ett apokalyptiskt tonläge. Frågan är allvarlig nog ändå. Osäkerheten över konsekvenserna av människans manipulation av det komplexa klimatsystemet är tillräcklig stor för att motivera oss.
Variationer i klimatet och extrema väderhändelser visar tydligt samhällets sårbarhet. Även om vi idag inte vet med säkerhet hur allvarliga konsekvenserna av människans påverkan på klimatet blir så är riskerna, som The Economist nyligen skrev i sin ledare, skäl nog att gå till kraftfull handling.
Den svenska Klimat- och sårbarhetsutredningen visar på omfattande påfrestningar på svenska städer
i utsatta områden. Sternrapporten visar att klimatförändringarna hämmar den globala ekonomiska tillväxten, även om inte de allra värsta scenarierna blir verklighet.
Vi bör ta den försäkringspremiekostnad som kan vara förknippad med att minska utsläppen. På sikt kan det till och med vara till godo för den samlade ekonomiska produktionen att minska den energislukande konsumtionen och ställa om till grönare teknik och en globalt hållbar utveckling.
Vi betalar gärna hem - och bilförsäkring. Inte för att vi räknar med eldsvådor eller att krocka, utan för att minimera risken och mildra konsekvenserna om olyckan skulle vara framme.
På samma sätt måste vi investera för att minimera förlusten av produktiva landområden, infrastruktur, biotoper och människoliv. Vi vet att ju längre vi väntar, desto fler människor kommer att drabbas. Men ljudet av domedagsbasuner behövs inte för att mana oss till handling.
Björn-Ola Linnér
docent, föreståndare för Centrum för klimatpolitisk forskning, Linköpings universitet
