Euron stärker marknadsekonomin och påskyndar den ekonomiska och politiska globaliseringen. Härigenom stärks hela det europeiska samarbetet. Om vi ställer oss utanför EMU, när snart 375 miljoner människor är med, måste vi ha goda skäl, skriver Ulf Dinkelspiel.

I många debattinlägg den senaste tiden har eurons för- och nackdelar dryftats ur ett flertal intressanta perspektiv. Vissa debattörer har uppehållit sig vid nationalekonomiska resonemang om optimala valutaområden och risker för asymmetriska chocker. Andra har fokuserat på eurons politiska dimensioner och vilka motiv som kan finnas bakom den europeiska integrationsprocess som för närvarande pågår. Ett perspektiv som dock förefaller saknas i debatten är frågan om eurons betydelse för globaliseringen.

Jag tror att de flesta kan skriva under på att globaliseringen ger allt fler bättre möjligheter att resa, se och uppleva andra länder och att bo, arbeta och studera på andra ställen än där man råkar vara född. Den ger också ökad handel, transnationell forskning och investeringar som skapar nya arbetstillfällen, växande levnadsstandard och resurser att bekämpa fattigdom, miljöförstöring och sjukdom.
Dessutom möjliggör globaliseringen ett utbyte av idéer, konstuttryck, vanor och impulser som berikar kulturlivet.

Globaliseringen främjar också ett friare informationsflöde som underlättar kontakter och utbyte med andra, var de än befinner sig på jordklotet, och som bidrar till att bryta sönder totalitära politiska system. Grundläggande värden såsom mänskliga rättigheter, demokrati och rimliga sociala villkor får ökad spridning och sökarljuset riktas obönhörligen mot dem som inte respekterar dessa värden. På så sätt innebär globaliseringen en utmaning för nationalstaterna.
Många nationella system och regelverk minskar eller förlorar sin betydelse när människor börjar agera över - och vid sidan av - nationsgränserna. Detta gäller inte minst system som är till för att underlätta för enskilda personer och företag att fatta beslut.
Valutan är just ett sådant system och den gemensamma europeiska valutan, euron, är ett exempel på hur nationalstaterna bör agera i en alltmer globaliserad värld. Staten måste anpassa systemen efter verkligheten, det vill säga efter hur vardagen faktiskt ser ut.

För mig, som har en positiv och optimistisk grundsyn på globaliseringen och dess effekter, blir det därför naturligt att vara positiv och optimistisk till euron. Euron är ett verktyg med vars hjälp människor och företag kan få tillgång till sådan information som gör det enklare att fatta rationella beslut.
Vi vet, genom både forskning och vardagserfarenhet, att tillgången på information är en avgörande förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi, både inom landet och över gränserna.
Med euron blir det betydligt enklare för miljontals europeiska konsumenter att göra relevanta prisjämförelser och ställa företagare och politiker till svars för orimliga men tidigare svårförklarliga prisskillnader. Vidare blir priseffekterna av sådant som exempelvis skatter och konkurrensläge inom import- och grossistled fullt tydliga.
Med euron blir det också möjligt för hundratusentals småföretagare att bygga handelsrelationer med företagare i andra euroländer, utan att riskera att de egna ansträngningarna kullkastas av plötsliga valutakursförändringar.

Euron stärker följaktligen marknadsekonomin och påskyndar den ekonomiska - och därmed också den politiska - globaliseringen. Härigenom stärks hela det europeiska samarbete som från start syftat till att främja fred genom friare förutsättningar för handel och utbyte över gränserna. Och med mer av politisk globalisering underlättas också den ekonomiska och kulturella.
Det finns de som i euron enbart ser risker. Och visst finns det sådana. Alla gränsöverskridande avtal och samarbetsorganisationer har i sitt sjösättande inneburit påtagliga risker. Det gällde för OECD, Gatt/WTO, Efta, EES och dagens EU. Att samarbeta förpliktar och det innebär i sig alltid en risk.

Men världen skulle inte ha varit där den är i dag om vi och våra föregångare inte varit beredda att ta riskerna med samarbete genom åren.
Därför finns det all anledning att hälsa euron med tillförsikt och glädje, när den nu är verklighet för 300 miljoner européer - och inom några få år kan vara det även för de cirka 75 miljoner européerna i EU:s kandidatländer. Då ska det till starka skäl för att Sverige ska ställa sig utanför.
Jag hoppas därför att också vi svenskar så snart det är möjligt får ta del av det konkreta verktyg för en fortsatt globalisering som euron innebär.

Ulf Dinkelspiel
vd i Exportrådet och styrelseordförande i
Stiftelsen Sverige i Europa