Vad är egentligen statens roll i samhället? Är det att forma människor utifrån rådande ideal eller är det att ge varje människa förutsättningar att blomstra på sitt eget vis? För mig är svaret självklart. Det är en diskussion mycket större än till exempel cupcakes och hemmafruar, det handlar om att sätta människan i främsta rummet. Men ändå föreslås ofta en politik baserad på social ingenjörskonst – även från borgerligt håll.
Det finns inte ett rätt sätt för kvinnor att leva och vara, eller ett rätt sätt för män att leva och vara.
Eva Cooper
Inom många andra delar av politiken har allianspartierna hittat berättelserna som förklarar varför just de för en gynnsam politik. Varför inte på jämställdhetens område?
Borgerliga politiker har gått i bräschen för många av de reformer som förbättrat situationen för kvinnor, till exempel den allmänna folkskolan, kvinnlig rösträtt och allmän folkpension. Eftersom skola, vård och omsorg ofta kommer i topp när kvinnor rankar de viktigaste politiska frågorna, finns det goda argument för att borgerligheten kan vara lika relevant även i fortsättningen. Till exempel är valfrihet inom välfärden, regelförenklingar för företag och bättre möjligheter för låginkomsttagare att leva på sin lön viktig jämställdhetspolitik. Det här tar jag upp flera gånger i min bok Myten om det andra könet. Ekonomi och makt spelar en avgörande roll i jämställdhetsdebatten.
Människor är olika, och vi ska inte använda oss av politiska styrmedel för att stuva om samhället så att det motsvarar en drömbild. Men när jag säger att vi ska vara stolta över och bejaka olikheter mellan människor anklagas jag av Birgitta Wistrand och Jenny Sonesson för att blunda för verkligheten. Vad är i så fall verkligheten – att alla människor är i grunden exakt lika?
Jag föredrar att se människor som unika, och det handlar inte bara om skillnader mellan könen utan framför allt skillnader inom grupperna. Det finns inte ett rätt sätt för kvinnor att leva och vara, eller ett rätt sätt för män att leva och vara.
Och det finns heller ingen anledning att värdera klassiskt kvinnliga eller klassiskt manliga sysselsättningar olika. Borgerligheten måste våga tro på att individer faktiskt kan välja hur de vill leva sina liv utan förmaningar. Det är därför som fokus måste läggas på mer pluralism, valfrihet och individuella lösningar. Valfrihetsreformerna inom välfärden har spelat roll. Enligt Tillväxtverket driver och äger kvinnliga företagare inom vård- och omsorg nästan 900 företag, omsätter sju miljarder om året och ger heltidssysselsättning åt uppskattningsvis 7000 personer. Historiskt sett har staten varit den enda arbetsgivaren. Våra mödrar har varit fångna vid en arbetsgivare, med låga löner och med ingen eller dålig utvecklingspotential. Inom den offentliga sektorn har kvinnor värdesatts minst. De offentliganställda kvinnorna har minst lönespridning och de lägsta medianlönerna.
Det är just den typen av inlåsningar som jag vänder mig mot. Omsorgen, som onekligen kan räknas in som en klassisk kvinnlig sysselsättning, har värderats helt annorlunda än till exempel industrin. Det finns det ingen som helst anledning till.
En av de viktigaste förutsättningarna för att skapa arbetstillfällen och välstånd är ett gynnsamt företagsklimat. Men precis som att ofördelaktiga regler för små och medelstora företag sätter käppar i hjulen för många kvinnor och hindrar dem från att växa är ett slag mot jämställdheten, är också överstatliga interventioner om vem som ska sitta i en styrelse det.
För Wistrand och Sonesson försvarar huvudräknandet, där utfallet är det viktigaste, och menar att det inte är särskilt begåvat av mig att fokusera på förutsättningarna istället.”Hur ska Timbro mäta förutsättningarna för män och kvinnor att bli vd?” frågar sig skribenterna.
Ja, uppenbarligen så kan det vara ett problem att göra som vi gör i dag – med tanke på att till exempel fyra av fem professorer är män. Förutsättningarna för att bli professor, eller för att bli vd, kanske helt enkelt inte är likvärdiga för män och kvinnor? Men det finns också något förrädiskt i att tro att vi når perfektion först när antalet män och antalet kvinnor fördelar sig jämnt i ett samhälle.
Återigen tycks debattörerna utgå från att människor i grunden är identiska, och att de därmed skulle reagera exakt likadant på samma stimulans. Människor är mycket intressantare varelser än så och det finns inget som bevisar att den där jämna fördelningen verkligen skulle inträffa – även i ett totalt jämställt samhälle. Och varför är det viktigt att det i varje enskilt sammanhang är hälften kvinnor och hälften män, när intresset för olika aktiviteter ser så pass olika ut?
Hur löser vi ”problemet” att fler kvinnor vill bli sjuksköterskor men fler män vill jobba inom skogsindustrin? Minns bland annat de många kvinnliga studenter som diskriminerades utifrån sitt kön vid sjuksköterskeutbildningarna för några år sedan, där alla män, som hade en grundbehörighet och som sökt sig till sjuksköterskeutbildningen, hade företräde trots att kvinnorna hade bättre betyg. Det är knappast en väg att gå.
När det handlar om bolagsstyrelser nämns ofta Norge som ett föregångsland. Det enda det norska kvoteringsexemplet visar är att maktkoncentrationen ökade.
I många andra sammanhang är man ur ett liberalt perspektiv starkt kritisk till fokus på lika utfall. Det finns ingen anledning att det ska vara annorlunda när det handlar om kvinnor och män.
Varje människa måste få göra sina val, och bli sedd som en individ och inte som en representant för sitt kön. Om inte det kan locka människor att ta ett ideologiskt steg till borgerligheten – ja, då lider borgerligheten av stora problem.
EVA COOPER
Timbro
