I den upphetsade vargjaktsdebatten omtalas jägarna ofta som ett kollektiv som kännetecknas av rabiat hat mot alla rovdjur. Att antalet jägare som deltog i jakten på ett par dussin vargar uppgick till tiotusentals skulle kunna tyda på att den bilden stämmer. Men då har man glömt den kvarts miljon fritidsjägare som varken jagar varg eller yttrar sig i debatten. Om man lägger till anhöriga och vänner som via jägarna har vardaglig kontakt med jakt bör det finnas en ”tyst jägarmajoritet” på 1–2 miljoner personer.
Jag är en av dem. Efter att ha varit aktiv jägare i femtio år, har jag, som medlem i fyra jaktlag, lika stor rätt att räkna mig som jägare som dessa rovdjurshatare. Ändå är det denna minoritet, som tycks hata naturen i motsats till alla oss som älskar den, som har tillåtits skapa bilden av jägarkåren. Efter den senaste hetsjakten är det hög tid att ”den tysta jägarmajoriteten” höjer sina röster, annars är det risk att folkmajoriteten bestämmer att den ekologiskt balanserade jakt som är både legitim och nödvändig, skall utföras av anställda yrkesjägare istället för av oss fritidsjägare.
En sådan utveckling vore sakligt absurd eftersom jakt i Sverige under de senaste 50 åren genomgått en revolution i ekologisk riktning. Det handlar delvis om lagstiftning, till exempel införandet av en jägarexamen. Det handlar också om att de flesta jägare på eget initiativ pålagt sig en omfattande regelflora för att garantera såväl säkerhet som god viltvård.
Ingen jakt anordnas idag utan att alla deltagare får utförliga förhållningsregler, ofta skriftligt. I slutet på 50-talet var sådant sällsynt. Ett av mina jaktlag har stoppat älgjakten helt under två år av hänsyn till stammens tillväxt. Utan jägarnas självpåtagna restriktioner skulle flera arter kunna reduceras lika kraftigt som skedde med älg och rådjur i slutet av 1800-talet.
Visst diskuteras rovdjur också i områden som saknar björn och järv och där vargar bara är tillfälliga besökare. Man ordnar rävjakter och skjuter några lodjur. Samtidigt har jag aldrig hört någon jaktkollega i Skåne, Småland eller Uppland uttala sig om sina markers rovdjur på ett sätt som ens avlägset liknar hätskheten i vissa områden mot varg. Vargdebatten har skämt ut alla jägare i den urbana majoritetsbefolkningens ögon.
Ska varg då vara helt fridlyst? Det tycker inte ens de mest kritiska politikerna i V och MP (SvD 9/1). Men de reagerar, med rätta, mot att man har släppt loss en allmän jakt utan krav på vilka sorts djur som får skjutas.
Här har föräldrar skjutits från sina ungar. Om en vanlig jägare skjuter en älgko från en älgkalv betraktas det som skamligt, inte för att det är ett lagbrott utan för att det strider mot grundläggande jaktetik.
Den begränsade jakt på varg och andra stora rovdjur som är viltvårdsmässigt motiverad måste skötas av jägare som får tillstånd att skjuta vissa utpekade djur, ungefär som vargjakten skedde före den allmänna licensjakten.
Socialdemokraten Anne-Kristine Johansson säger till SvD att man måste ta människors oro på allvar. Jaha, vargjakten handlar alltså inte om viltvård utan om psykoterapi! Men vad ska man då göra åt alla dem som fortfarande ”känner oro”, trots att ett par dussin vargar dödats? Det finns ju drygt tvåhundra vargar kvar. Några av dem kommer att ta får, renar och jakthundar under det kommande året.
Visserligen kommer betydligt fler att bli offer för bilismen. Men varghatet kan inte åtgärdas med vare sig förnuftsargument, lagstiftning eller terapi. Om man vill skjuta bort alla människors oro för varg måste man skjuta bort alla vargar.
En del av varghatarna talar om en förtroendeklyfta mellan makthavarna i samhället och en del av landsbygdsbefolkningen. Men den klyftan är i så fall ingenting mot den avgrundsdjupa förtroendeklyfta som varghatarna har skapat mellan den stora majoriteten icke-jagande stadsbefolkning och hela jägarkåren, inte bara den lilla skyldiga minoriteten, utan också den stora oskyldiga ”tysta jägarmajoriteten”, för vilka jaktbytet bara är en del i en övergripande naturupplevelse.
De flesta fritidsjägare är ofta också svampplockare, fjällvandrare, amatörfiskare. Vår rovdjurssyn styrs varken av vidskeplighet eller gamla folksagor, inte heller av rädsla för att några jakthundar, får eller rådjur skall bli rovdjursföda, utan av ett natur- och miljöintresse där rovdjuren är en lika viktig del av en levande natur som bytesdjuren.
Det är hög tid att ”den tysta jägarmajoriteten” höjer rösten så att en minoritet av varghatare inte lyckas inbilla majoriteten av icke-jagande stadsbor att alla jägare betraktar Sveriges natur som sitt privata slakthus. Naturen är vårt gemensamma arv som vi har rätt att skörda överskottet från, men inte att förstöra.
”Den tysta jägarmajoriteten” måste bevisa för den urbana folkmajoriteten att ekologiskt balanserad jakt är positiv för vilt- och naturvård. Det betyder inte att inte ett enda rovdjur ska få skjutas. Men den sorts psykoterapeutiskt motiverad jaktanarki som nyligen drabbade några dussin vargar kan inte få fortsätta.
PER GAHRTON
ordförande i den gröna idéverkstaden Cogito
