Under en lång följd av år har jag arbetat med arbetsmarknadspolitiska frågor – inom regeringskansliet, som utredare av Kunskapslyftet och arbetsmarknadsutbildningen. I Sverige har vi en relativt stor offentlig utvärderingssektor. Där ingår Institutet för arbetsmarknads- och utbildningsforskning, Tillväxtanalys och Finanspolitiska rådet. Vilken nytta gör de?

För att undersöka saken tog jag mig för att gå igenom de arbetsmarknadspolitiska delarna i de två senaste budgetpropositionerna. Står det något om utvärderingar under rubrikerna mål, resultat, analys och slutsatser?

Utvärderingar kan bidra med kunskaper som i stort och smått, på kort och lång sikt förbättrar politiken. Ur ett demokratiperspektiv är det också rimligt att politik utvärderas och resultaten redovisas så att väljarna, opposition och riksdag får ett kunskapsunderlag för att bedöma regeringens fögderi.

Regeringen skriver i de inledande delarna i budgetpropositionen för 2011 att Riksrevisionen kommit till slutsatsen att styrningen av arbetsmarknadspolitiken kunde bli tydligare, genomföras på ett effektivare sätt och att det behövs fler utvärderingar. Regeringens kommentar är att ”det är angeläget att utvärderingar sker kontinuerligt och att de är en integrerad del av planeringen vid införande och avskaffande av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. …[D]et behövs därför information om huruvida de åtgärder som genomförts är framgångsrika”. Det låter ju intressant. Arbetsmarknadsavsnittet i budgetpropositionen för 2011 hänvisar också till många utvärderingar. Till vilken nytta? Men budgetpropositionen för 2012 endast till en. Vad betyder det?

I de studerade propositionerna har jag inte kunnat hitta något enda exempel på att en utvärdering lett till konkreta politiska beslut.

Däremot har i budgetpropositionen för 2011 utvärderingar ignorerats (beträffande bland annat arbetsmarknadspolitikens inriktning, volym, mål, styrning, förberedande insatser och arbetsmarknadsutbildning); nämnts men resultaten bortförklarats eller ställningstaganden skjutits på framtiden (förmedlingsinsatser, kompletterande aktörer, jobb- och utvecklingsgarantin, ungdomsåtgärder, åtgärder för invandrare, arbetspraktik och sänkta socialavgifter för ungdomar) och en använts för att underbygga förutfattade meningar (stöd till start av näringsverksamhet). Utvärderingen av Jobbgarantin för ungdomar nämns i budgetpropositionen för 2012 men lämnas åt sidan. Ännu fler ignoreras nu än året innan.

Regeringen går i båda propositionerna vidare med nystartsjobb, anställningsstöd och etableringsreformen utan att dessa åtgärder har utvärderats. Man har inte heller utvecklat någon strategi för utvärdering. Satsningar avslutas utan att utvärderas och nya initiativ lanseras utan att det samtidigt bestäms att de ska åtföljas av utvärderingar.

Mina tidigare analyser visade att den socialdemokratiska regeringen kunde motivera marginella förändringar av åtgärder med utvärderingsresultat men att de större reformerna inte var baserade på utvärderingar av tidigare politik. På samma sätt var inte heller de stora politiska förändringarna utvärderingsdrivna då arbetsmarknadspolitiken lades om vid regeringsskiftet 2006 även om det fanns forskningsstöd för att till exempel avskaffa existerande ungdomsprogram och införa mer av förstärkta förmedlingsinsatser. När den nya arbetsmarknadspolitiken väl hade introducerats blev dock såväl reformer som utformningen av styrmedel ideologidrivna. Min aktuella undersökning stöder dessa tidigare, preliminära slutsatser.

Kanske är det så att regeringar börjar med ideologidrivna reformer. Därefter följer en fas av försvar av reformerna: hopp och tro; det tar tid; bäst att undvika utvärderingar. Sedan börjar man komplettera med uppföljningar. Myndigheterna ska se till att politiken fungerar. Med tiden kommer därefter eventuellt en förvaltande fas då utvärderingar används mer konkret. Bäst att sätta igång med ett förbättringsarbete och acceptera att inte alla reformerna var rätt tänkta från början. Nuvarande regering är inte riktigt där ännu. Kanske kommer budgetpropositionen för 2013 att ge andra besked?

Vad ska vi ha alla dessa utvärderingar till om resultaten används så godtyckligt? Varför låtsas att politiken baseras på utvärderingar? Det kan inte vara rimligt att satsa stora utvärderingsresurser om inte politikerna förmår ta till sig de resultat som faktiskt finns. I vissa fall är det ideologi som gäller. I enstaka fall förefaller man vara öppen för utvärderingsresultat och använda dem för att vässa politikutformningen. Borde inte det senare vara regeln?

ÅSA SOHLMAN

fil.dr. i nationalekonomi