En centerpolitiker har föreslagit att feta bör bestraffas på något sätt. Skatt är en sådan variant. Andra kreativa förslag har tidigare nämnts i debatten såsom förbud att inneha mobiltelefon för den, vars BMI-överskrider en viss av politikerna fastställd nivå.
Skatt på läskedrycker och skräpmat har föreslagits, bland annat av undertecknad och professor Claude Marcus i en artikel, som av ödets ironi publicerades den 1 april och därmed väckte oro – var detta på skämt eller på allvar?
Det är långt till första april. Vårt förslag om skatt på läsk var faktiskt allvarligt menat som ett sakligt inlägg i debatten. Ingen behöver sötade läskedrycker. Det amerikanska argumentet (skatt finns nu på läsk där i 40 delstater) att en sådan skatt drabbar de fattiga faller på sin orimlighet: Något som fattiga och feta människor definitivt inte behöver är läskedrycker!
Men att på ett eller annat sätt bestraffa feta människor är ett feltänkande, som bygger på okunskap och fördomar. Det är i sin ordning, om man har den politiska ambitionen att skatta tobak och alkohol, som ingen behöver för sin överlevnad. Det är svårare att beskatta mat, för vi måste alla äta tre gånger om dagen.
Det är kränkande att staffskatta feta individer! Ingen vill vara fet! Få svenska läkare torde ha mött flera feta patienter än undertecknad, som under närmare 30 år huvudsakligen arbetat med denna kategori blivande svårt sjuka patienter. Det finns glada och nöjda och friska feta människor, men all statistik talar för att fetma sänker livskvaliteten och ökar risken för en uppsjö av medicinska och psykiska problem.
Forskningen har gång på gång visat, att individer, som drabbats av fetma eller övervikt är beredda att till exempel ge en arm eller 10 år av sitt liv, om bara de kunde vara normalviktiga. Men krafterna, som är orättvist styrda av våra stenåldersgener, står sig slätt i överutbudens tid. Feta människor kämpar i uppförsbacke och är inga samhällssabotörer. De skulle helst av allt vilja slippa belasta vården och försäkringskassan om bara det vore möjligt.
Vården har å andra sidan föga att erbjuda. Man hänvisar gärna till primärvården som resurs, men all praktisk erfarenhet visar att intresset där är minimalt. Politikerna köper sig då sinnesfrid genom att betala för fetmakirurgi. Det är utmärkt, men denna insats når bara en bråkdel av dem centerpartisten vill bestraffa.
Det sägs att fetma inte ökar lika mycket som förut, men data är minst av allt övertygande. Det är olyckligt om man nu tror att man kan slå sig till ro. I själva verket har det aldrig funnits så många feta i Sverige som idag.
Vi behöver en samlad, på vetenskaplighet grundad, insats mot en epidemi, som kommer att ha förödande folkhälsoeffekter på sikt, icke minst genom ökningen av diabetes, som följer i fetmans spår.
Min egen överviktsenhet på Karolinska Universitetssjukhuset är numera nedlagd – ett mått på vårdansvarigas intresse.
Att lösa problemet genom att piska de feta är förnedrande och ingen lösning. Men hur den nyttiga moroten skall serveras är en av vår tids stora medicinska utmaningar.
STEPHAN RÖSSNER
professor emeritus, Karolinskas Institutet
