Varför försämra studiemedlen?

Under en lång period har fokus i den utbildningspolitiska debatten legat på hur man kan få studenter att plugga snabbare och komma ut i arbetslivet fortare. Den studiesociala utredningens förslag, som presenterades i måndags, om att förkorta det generella studiemedlet från sex till fyra år, motiveras på liknande sätt: studenter ska inte byta utbildning titt som tätt utan slutföra den utbildning de påbörjat – då får de mer studiemedel.

Detta stuprörst änkande kring högre utbildning riskerar inte bara att låsa in människor i program och yrkesval de egentligen inte är intresserade av, det höjer också trösklarna väsentligt för de grupper som redan idag i stor utsträckning står utanför högskolan.

Betänkandet innebär att studiemedel för studier på eftergymnasial nivå ska lämnas i högst 36 månader (4 år). Efter en prövning kan studiemedel lämnas i ytterligare 18 månader (2 år) och därefter ytterligare i ett år efter ytterligare prövning. Vid varje prövningstillfälle mäts huruvida studenten har tagit examen eller hur långt studenten har kvar till examen.

Efter fyra år med studiemedel måste alltså den som önskar mer studiemedel kunna uppvisa antingen en examen från en minst treårig högskoleutbildning, minst tre års fullgjorda studier på en utbildning som är minst tre och ett halvt år lång eller en examen från en tvåårig yrkesutbildning som inte är högskoleutbildning.

Studerande som läser utbildningar som är minst fem år långa, sådana som omfattar 300 högskolepoäng eller mer, kommer att kunna få studiemedel för att slutföra sina studier, sammanlagt högst 63 månader (7 år).

Man kan tycka att det är bra att möjligheten att få lå n för att avsluta sina studier ökar till 7 år, liksom att det är bra att kommittén föreslår en generell studiemedelshöjning. Men förändringarna kommer att slå mycket olika mot olika studenter.

En mycket trolig effekt är att studenter som inte är säkra på sitt studieval skjuter upp sin studiestart då de vet att det första valet av utbildning blir långt viktigare för möjligheten att läsa vidare.

Inlåsningseffekterna när studenter stannar kvar på utbildningar de egentligen inte vill gå klart drabbar främst de studenter som inte tidigt vet vad de vill studera och därför först valde ”fel”.

Att studenter på längre programutbildningar som avklaras snabbt får rätt till mer studiemedel kommer troligtvis att gynna barn från akademikerhem som tidigt vet vad de vill läsa och studenter på prestigeutbildningar (läkare, jurister osv)

En möjlig effekt är att studier avbryts till förmån för arbete om studenten känner sig osäker på sitt yrkesval.

Sammantaget gör förändringen att några terminers ”sökande” inom utbildningssystemet omöjliggörs, att rekryteringsarbetet för att få in högskoleovana grupper försvåras och att tröskeln in till högskolan höjs mest för dem som är mest osäkra.

Det är märklig utslagningspolitik i en tid när Sverige behöver mer utbildning, inte mindre. Varför regeringen vill bygga in dessa nya trösklar i den högre utbildningen är för oss en gåta.

Riskerna med förslaget är stora – både för individen och för samhället. Man riskerar stora inlåsningseffekter och effektivitetsförluster när människor inte kan byta utbildning till något de hellre skulle vilja göra.

Studier tar tid. Det tar tid att bestämma sig för vad man vill studera, vad man vill arbeta med i livet. Att försämra möjligheterna för människor att ”hitta rätt” i högskolan är inte en modern utbildningspolitik.

Studiemedlet ska underlätta, inte försvåra, vidare studier, och högskolan ska rekrytera bredare grupper, inte smalare. Vill man öka genomströmningen vore höjt studiemedel en bättre idé – då slipper människor jobba när de borde plugga.

Av dessa anledningar hoppas vi att riksdagen säger nej till den föreslagna studiemedelsförsämringen men ja till höjt studiemedel.

KAJSA BORGNÄS, ordförande s-studenter

JON LARSSON, språkrör Gröna studenter

FRIDA JOHANSSON, språkrör Gröna studenter

MIA SAND, ordförande vänsterns studentförbund

VIKTOR ANDERSSON, ordförande,

Chalmers studentkår

KRISTOFFER ARVIDSSON, ordförande, studentkåren Malmö

ELINA BERG, ordförande Lunds Samhällsvetarkår

GARDAR BJÖRNSSON, ordförande,

Stockholms Universitets Studentkår

SOFIE BLOMBÄCK, ordförande Filosofiska Fakulteternas Studentkår Göteborg

ANNA EDÈN, ordförande Mälardalens studentkår

MARIA ERIKSSON, vice ordförande, Utbildningsvetenskapliga studentkåren Göteborg

LARS HEDEGÅRD, ordförande,

Studentkåren i Borås

KLAS-HERMAN LUNDGREN, ordförande, Uppsala Universitets studentkår

KRISTIAN STRÖBERG, ordförande Medicinska Föreningen Göteborg

SUSANNA SVENSSON, ordförande Karlstad studentkår,

MARTIN THULIN, ordförande Haga Studentkår

ROBERT ÖSTBERG, ordförande Umeå studentkår,

GUNILLA APELGREN, initiativtagare till Facebookgruppen ”Stoppa skärpta villkor för att få studiemedel efter 4 års studier” med över 24000 medlemmar.