Varför England och inte Iran?

Motståndare till det civila iranska kärnkraftsprogrammet brukar argumentera ungefär så här. Iran har enorma olje- och gastillgångar och behöver därför ingen kärnkraft. Att Teheran ändå insisterar på att skaffa sig sådan kraft visar att man tänker utveckla kärnvapen. Den typen av vapen skulle få så allvarliga konsekvenser att det fredliga kärnkraftsprogrammet snarast måste stoppas, snart sagt till varje pris, heter det.
Men är det hela sanningen?

Sant är att Iran kan klara sitt energibehov med egna olje- och naturgasresurser. Men frågan om Iran avser att skaffa kärnvapen, och om detta är acceptabelt eller inte, måste rimligen relateras till landets försvarsbehov.

Existerande kärnvapenmakter anser uppenbarligen att sådana vapen kan vara motiverade, nämligen om man är utsatt för hot som inte går att avskräcka utan kärnvapen.
Vägg i vägg med Iran finns super- och kärnvapenmakten USA som sedan länge försökt driva fram ett regimskifte i Iran.
President Bush framhöll nyligen att "alla handlingsvägar" är öppna
när det gäller Iran. I regionen finns Israel, som inte dragit sig för att i fredstid bomba bort den irakiska kärnreaktorn i Osirak.

Kärnvapenmakten Israel och Iran befinner sig som bekant på kollisionskurs. Iran har den politiskt instabila kärnvapenstaten Pakistan som granne. Anta att en al-Qaida-vänlig regering kommer till makten där. Detta skulle vara något av en mardröm för Iran med tanke på att relationerna mellan Teheran och al-Qaida är mycket ansträngda.

Iran förefaller att ha ett reellt behov av nukleär avskräckning. Jämför gärna med till exempel Storbritannien - att måla upp ett trovärdigt kärnvapenhot mot detta land är inte lätt.
Israels kärnvapeninnehav visar för övrigt att det inte krävs något nukleärt hot för att USA ska acceptera den typen av vapen. Detta trots att israelerna redan är konventionellt överlägsna potentiella angripare.
Tydligen är det inte avskräckningsbehovet som avgör, utan påstådda avsikter om att vilja starta krig. En historisk genomgång visar dock att det inte är den
islamiska republiken Iran som satt igång krig - tvärtom har den blivit angripen.

Till stater som startat angreppskrig hör Irans fiender Irak och USA. Skulle Iran om något decennium inneha (ett fåtal) kärnvapen och med dem hota Israel skulle de mer välrustade israelerna kunna åstadkomma en långt värre vedergällning.

Israel torde för övrigt befinna sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Ett kvartssekel är en lång tid för en revolutionär regim. Det mesta av den ideologiska glöden hinner falna. Bojkottad redan från början av USA, utmattad av ett mångårigt försvarskrig mot Irak och ifrågasatt av interna krafter är den iranska regimens främsta prioritet rimligen att överleva.
Här kommer Irans kärnprogram väl till pass - det lockar fram ett yttre hot som ökar den interna sammanhållningen. De som hotar Iran gör regimen en tjänst.

Ett amerikanskt (och/eller israeliskt) angrepp på Iran är förmodligen det sämsta av alla alternativ.

USA:s ställning i den muslimska världen skulle ytterligare förvärras,
Palestinafrågan blir ännu svårare att lösa, de amerikanska relationerna till Europa, Ryssland, Kina och Indien skulle försämras, världens energiförsörjning hotas och världskonjunkturen falla som en sten.

De som försöker skapa en kris för att driva igenom sanktioner mot Iran bör beakta att sådana ökar regimens möjligheter att överleva. Och varför så bråttom?
Att utveckla ett iranskt kärnvapensystem, värt namnet, tar minst 10 år. Det finns alltså gott om tid för konstruktiv diplomati.

Ett iranskt kärnvapenprogram behöver inte vara alltigenom negativt. Om Israel tvingades se fram emot en terrorbalans i Mellanöstern borde det gå lättare att etablera en kärnvapenfri zon i området.

Alternativet är ett nukleärt dödläge som skulle kosta stora pengar, både för Israel och Iran. Om övriga kärnvapenmakter utfäster sig att inte utnyttja nukleära vapen i området skulle konfliktnivån kunna sänkas, vilket i sin tur kan öka möjligheterna till en positiv utveckling också av Palestinakonflikten.