Angreppen mot religionerna sker på bred front, över hela världen. I USA har Sam Harris skrivit boken Trons slut: religion, terror och förnuftets framtid.
I England har Richard Dawkins publicerat boken Illusionen Gud. Från Frankrike kommer Michel Onfray med Handbok för ateister och här i Sverige har humanisternas ordförande Christer Sturmark skrivit Tro och vetande 2.0.

Den gemensamma linjen i dessa böcker är en drastisk, ensidig och i grunden oförsonlig kritik av kristendomen, judendomen och islam.

De framställs som vetenskapsfientliga, utvecklingshindrande, intoleranta och onda. ”Om gud finns är allting tillåtet” travesterar Onfray det kända citatet med omvänd betydelse från Dostojevskij och existentialistiska tänkare som Nietschze och Sartre (”Om gud inte finns är allting tillåtet”) och vill därmed visa att tron på en gud inte hindrar onda handlingar.
Onfrays tes är snarare den motsatta; i religionens namn kan allehanda illdåd begås.

”Dieu le veut” (Gud vill det) ylade korsfararna på sina mordiska
härnadståg på 1000-talet. ”Gott mit uns” var en devis som stod skriven på de nazistiska soldaternas uniformer under andra världskriget.
Religiösa företrädare svarar med motsvarande exempel på illdåd och ondskefullhet som skett under antireligiösa fanfarer.
I länder där kommunismen fått diktatorisk makt - Sovjetunionen, Mao:s Kina, Kambodja under Pol Pot och flera andra - har förföljelser, förtryck, interneringar och masslikvideringar skett i ofattbar omfattning.
Under franska revolutionen skedde omfattande avrättningar med hänvisning till förnuft och rationalitet.

Nu ställer sig människor med religiösa respektive icke-religiösa förtecken på nytt mot varandra. Som oförsonliga kombattanter. Detta är inte konstruktivt i vår globaliserade och allt tätare värld.

Det är svårt att förstå religionskritiker som helt och hållet blundar för religionens positiva funktioner. Överallt där religion förekommer kan man finna verktyg och metoder som bidrar till att utveckla medvetandet i riktning mot tillit, respekt
och medkänsla.
Överallt i världen söker sig människor i nöd till religionerna och får på olika sätt hjälp. Moder Teresas ihärdiga arbete bland fattiga, sjuka och döende i den indiska staden Calcutta är ett klart sådant praktiskt uttryck för mänsklig omsorg och kärlek.
Om den humanistiska rörelsen ska kunna utvecklas måste den visa mer förståelse för mänskliga andliga behov och mer lyhördhet för människors inre föreställningar och önskningar.

I vårt samhälle, med utbredd brist på psykosocial trygghet och tillit, med otydliga och undanglidande normer, tilltagande rastlöshet, stress, oro och existentiell tomhet räcker det inte - för kanske de flesta - med en enbart rationalistisk och förnuftsmässig livsinställning. ”Tron växer fram ur en brist, ett tomrum ...” skriver Patricia Tudor-Sandahl i boken Tid att vara ensam.

Många känner ett behov av att lyfta sig ur den begränsade materiella världen och skapa ett samband med vad som kan kallas den andliga.
Vad man än har för personlig inställning i trosfrågor
är det uppenbart och tydligt att en sådan djupare erfarenhet är värdefull och har stor betydelse för många människor.

Vi hävdar att tro och vetande kan berika varandra. Vi hävdar också att det är dags att överbrygga den i grunden onödiga konflikten mellan tro och vetande. Det är dags att tillsammans söka efter förutsättningar för ett gott mänskligt liv.

Men i debatten tycks det som oförsonligheten djupnar. Den handlar om att bekämpa.
Ingemar Hedenius åberopas gärna som en humanisternas profet. Han stred mot kyrkan och tron på 1950-talet. Men situationen är annorlunda nu.
Vi behöver inte positionering, konfrontation och ställningskrig, som kan leda till plågsamma konflikter.

Vi behöver inte till varje pris omvända varandra. Vi behöver förståelse, samverkan och vi behöver utveckla konsten att leva tillsammans i en globaliserad värld.
Arbete mot ett närmande pågår trots allt. I Sverige lever vi i ett samhälle som bygger på idén om samförstånd, demokrati och internationell solidaritet.
I Europa pågår
bygget med att skapa allt större samverkan mellan länder och människor på en kontinent som varit söndersliten av oavbrutna konflikter under årtusenden ända till sen tid.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en etisk grund för samlevnad i världen, oavsett ursprung, plats, politisk och religiös åskådning. För att nå mål inom dessa områden krävs samverkan.

I ett samhälle som vill berömma sig av konstruktivitet, framsynthet och som strävar efter en uthålligt god utveckling borde det offentliga samtalet skifta fokus från att negativt beskriva den andre, till att positivt beskriva vad som kan göras.
Tankarna är inte nya, inte ens ovanliga. År 1996 publicerade UNESCO rapporten ”Vår skapande mångfald” i vilken grundtanken var att minska och överbrygga motsättningar, självförhävelse och nationell egoism.

En världscivilisation, säger den franske filosofen Claude Lévi-Strauss, är inte en monolit utan en koalition av kulturer, där var och en bevarar sin särprägel.
I dag står motsättningarna mellan
religiöst kreationistiskt tänkande och evolutionsläran, mellan förbud mot stamcellsforskning och vetenskapliga krav att få utnyttja de senaste forskningsrönen och strider mellan olika religiösa företrädare och religioner.

Om humanisterna blir mer lyhörda för vad vi kan kalla människors andliga behov, vill vi också att de troende, de kristna, erkänner förnuftets roll och rationalitetens betydelse för en positiv och målinriktad utveckling i en föränderlig värld.

Teknik, medicin, biologi har lämnat enastående bidrag till att utveckla de mänskliga levnadsvillkoren, ofta i strid med kyrkans uppfattningar och med övergivande av idén om Guds ständigt närvarande och aktivt verkande allmakt.
Inom religionerna finns många olika strävanden, där traditionalism av sämsta slag varit framträdande men kyrkan har i stort följt förnuftets väg och införlivat den vetenskapliga verkligheten i sin världsbild. Alltför långsamt, enligt många.

Men det ter sig samtidigt rimligt ur ett kulturellt och psykologiskt perspektiv
att en anpassning till radikalt nya förhållanden måste ske med viss långsamhet. Människor måste införliva förändringar i en takt som de kan hantera.

Humanisternas credo är ”Tro på människan”. Men den som ansluter sig till denna ”tro” bör betänka att det är människor som är troende, sökare, tvivlare, icke-troende och rena förnekare och som alla, från sina utgångspunkter, försöker forma sina liv på bästa sätt.
Men vi har åtminstone ett gemensamt; vi vill alla ha respekt för vår livssyn.

Inte förrän vi kan föra våra samtal i förståelse för varandra kan vi skapa förutsättningar för att bygga modeller och konstruera verktyg för livet tillsammans. Alternativet är konfrontation och strid.

Det finns ett rum mellan tro och vetande, mellan religion och ateism. Låt oss inse att vi måste kunna leva också i det utrymmet om vi ska kunna nå en fungerande gemenskap.