Jag är inte ute efter någon ursäkt. Jag är ute efter att äntligen prata om det.

Jonas Gardell

Sven Britton skriver i en artikel på Brännpunkt 29/12 att vi knappast ska begära ursäkter utan snarare bör vara tacksamma för myndigheternas och sjukvårdens sätt att tackla aids-hotet på 80-talet.

Sven Britton har, som han själv påpekar, haft en central position i kampen mot aids i Sverige och för det engagemanget ska han ha verkligen ha ett varmt tack.

Men vi vinner emellertid ingenting på att trettio år senare fortsätta att en smula arrogant avfärda och bagatellisera det lidande som åsamkades en redan från början marginaliserad grupp såsom skedde med de homosexuella på 80-talet.

Ambitionen med bokprojektet ”Torka aldrig tårar utan handskar” som i dagarna kommit ut med sin andra del av tre har varit att så effektivt som möjligt bryta tystnaden kring hiv och aids.

Att äntligen få dela med oss av våra erfarenheter, vi som var med. I del 2 fördjupas också och problematiseras myndigheternas sätt att tackla aids-hotet.

Som homosexuell i Sverige 2012 åtnjuter vi en relativ respekt och att med det perspektivet blicka bakåt blir det smärtsamt tydligt hur oacceptabelt vi många gånger bemöttes och, inte minst, tilltalades.

Och just det kanske Sven Britton inte vet så mycket om.

Det Sven Britton utifrån sin upphöjda position aldrig tvingats uppleva är hur det kändes att som ung homosexuell på tidigt 80-tal söka vård och av sjukhusets läkare få höra ”Det får du upphöra med från och med nu. Du får ALDRIG mer vara homosexuell.” Jag tror inte Britton heller genomgått operation och skickats hem helt utan smärtstillande, som en sorts straff. Sådant som drabbade homosexuella på tidigt 80-tal. Möjligen har han inte heller blivit uppringd av sin tandläkare och fått höra att på grund av sin sexuella läggning inte längre är välkommen som patient. Eller kommit akut sjuk till sjukhuset utan att någon enda personal vågar ta i honom. Kanske har han inte heller förbjudits komma på sin älskades begravning eller förnekats av sin familj. Eventuellt har han inte heller tvingats se sig beskriven i tidningarna som ”Guds straff” eller ”mördare som sprider aids”.

Jag håller emellertid med Sven Britton på en punkt. Jag är inte ute efter någon ursäkt. Jag är ute efter att äntligen prata om det. Att inte längre lägga locket på, att äntligen få minnas.

Och när vi äntligen pratar om det, Sven Britton, måste vi kanske också en aning mer ödmjukt lyssna.

Lyssna till historier, berättelser och erfarenheter som vi själva inte har. Vara öppna för tanken att även om vi gjorde somligt rätt gjorde vi också somligt fel. Och på så sätt lära oss av både det goda och det onda vi gjorde.

JONAS GARDELL

författare