Efter mer än en månad av skandalreportage kring den privatdrivna äldrevården i Stockholm har nu till och med de ansvariga i regeringen och stadshusledningen tvingats medge att de moderatledda äldrevårdsexperimenten har slutat i fiasko.
Att regeringen vill begränsa möjligheterna för näringslivet att utnyttja skyhöga internräntor för att undkomma beskattning är ett positivt resultat av uppmärksamheten. Det är också bra att Socialstyrelsen ska granska vårdkvaliteten. Men det moderata vårdfiaskot har inte sin grund i vare sig skattetrixande eller försumlighet utan beror på den grundläggande samhällssynen bakom experimenten.
För de borgerliga partierna är det ett självändamål att minimera den offentliga vården och att lägga ut så mycket som möjligt av verksamheten på privata vårdgivare. Demokratin ska trängas undan, marknaden ta över. Beslutsdokumenten i Stockholms stad vimlar av rent ideologiska formuleringar om att ”mångfald och valfrihet” ska betraktas som en kvalitet i sig, kosta vad det kosta vill.
Även borgerliga politiker borde fatta att privata vårdkoncerner inte drivs av Florence Nightingale. Företagens uppdrag är att inom lagens ramar maximera avkastningen på för sina ägare. Det ledningarna på Attendo och Carema har gjort är därför exakt det man kan förvänta sig att vinstdrivna företag med höga avkastningskrav gör när de får verka utan att tyglas av effektiva regelverk och istället av ideologiska skäl erbjuds gräddfil till skattebetalarnas pengar.
Ingen kan vara förvånad, och skyll inte skandalerna på Attendo och Carema – skyll på de ansvariga politikerna: Fredrik Reinfeldt, Maria Larsson, Sten Nordin, Ewa Samuelsson, Joakim Larsson!
Den dogmatiska syn som präglat de borgerligas partiernas agerande innebär att man på minst en helt avgörande punkt inte kräver att privat driven verksamhet ska erbjuda samma standard som den kommunala, nämligen möjligheten för ansvariga politiker att snabbt ingripa vid missförhållanden.
Så snart stadens ledning får reda på missförhållanden i en verksamhet i egen regi kan man omplacera ledningen och ställa saker tillrätta, praktiskt taget över en natt. Händer motsvarande i en privat driven verksamhet är det – som framgår av otaliga exempel – oändligt mycket svårare för ansvariga politiker att försvara på de äldres och skattebetalarnas intressen.
Dessa missförhållanden har i princip ingenting med om vårdgivarna är skatteplanerande riskkapitalbolag eller ädla stiftelser utan beror på hur avtalen mellan staden och vårdföretagen är utformade. Staden måste därför i framtiden i avtalen med privata vårdgivare tillförsäkra sig rätten att i krislägen – och utan omständliga juridiska förfaranden och processer – snabbt och på entreprenörens bekostnad ta över driften för att säkra vårdkvaliteten. Varje företag som går in i ett vårdavtal med kommunen måste redan från början vara klar över och i avtalet acceptera en sådan, mycket vidsträckt rätt för kommunen att snabbt ingripa. Äldrevård kräver andra regelverk än byggentreprenader.
Med en sådan avtalslösning skapas inte bara ett antal garantier mot Carema- och Attendoskandaler. Det säkrar också att vård som drivs i kommunens egen regi kan konkurrera på samma villkor som de privata alternativen.
Såvitt vi kan förstå kan kommunen redan nu vid upphandlingar säkra denna möjlighet. Ännu bättre vore dock om den här typen av ”ingripandegaranti” säkerställdes via en obligatorisk lagstiftning.
MIRJA RÄIHI JÄRVINEN (S)
CATARINA CARBELL (S)
MAGNUS NILSSON (S)
MANLIO PALOCCI (S)
GABRIEL MARAWGEH (S)
NORMA ARANDA DE GUTIERREZ (S)
ledamöter och ersättare i äldrenämnden Stockholms stad
