Åter nås vi av nedslående rapporter om missförhållanden i välfärdsverksamheter. Det är alltid förfärligt när människor i beroendeställning drabbas av missgrepp, underlåtenhet och ren oaktsamhet. Ibland inträffar det i verksamheter som drivs i offentlig regi, ibland hos privata aktörer som har uppdrag från kommuner och landsting.

Alla missförhållanden i vård och omsorg är oacceptabla, oavsett driftsform. När de avslöjas måste de skyndsamt åtgärdas – vid grova överträdelser krävs omedelbart och tufft ingripande. Ansvariga kan bytas ut, personer kan omplaceras, verksamheter kan stängas eller avtal brytas.

Det viktigaste är att förebygga att missförhållanden överhuvudtaget uppstår, genom goda rutiner och höga kvalitetskrav. Det näst viktigaste är att se till att missförhållanden snabbt upptäcks och eventuella skadliga mönster kvävs i sin linda. Det handlar bland annat om noggranna, regelbundna uppföljningar.

Här finns ett problem med privata välfärdsverksamheter – och det är inget att hymla med: De saknar det grundlagsreglerade meddelarskydd som gör att offentligt anställda fritt kan meddela sig med medierna och avslöja missförhållanden, anonymt om så krävs och utan att arbetsgivaren har rätt att efterforska deras identitet.

Lagskyddet för företagshemligheter hindrar även offentliggörande av brottsligheter eller brister. Men i offentligfinansierad välfärdsverksamhet måste ju fokus ligga på patienternas, elevernas och skattebetalarnas bästa – inte på eventuell ekonomisk skada för det enskilda företaget.

Mångfalden av utförare i välfärden är något i grunden positivt. Konkurrens om idéer utvecklar vården och gör verksamheten effektivare, på ett sätt som är positivt för såväl brukarna som skattebetalarna.

Men vi som är mångfaldens varmaste vänner, måste också vara dess skarpaste övervakare och kritiker. Ifrågasättandet av privata välfärdsföretag kommer att fortsätta – och inte utan anledning – så länge deras anställda inte har samma möjlighet att avslöja missförhållanden på sina arbetsplatser.

Flera vårdföretag inser detta. Capio ska till exempel ha en välförtjänt eloge för att ha infört meddelarskydd i kollektivavtalet för sina anställda.

Vi som beställare och ansvariga för vården inser också detta. I Stockholms läns landsting har vi krav på meddelarfrihet tydligt inskrivet i de allmänna villkor som alla vårdgivare har att följa. Att bryta mot detta vore enligt vår mening ett grovt avtalsbrott.

Vårdgivare som inte respekterar villkoren för meddelarfrihet ska veta att deras avtal med vårt landsting omedelbart kommer att omprövas och riskerar att sägas upp.

Hur kloka kollektivavtal eller skarpa beställarvillkor vårdgivare och vi än formulerar, når de dock inte upp till ett meddelarskydd som räcker. För det räcker inget annat än en lagändring. Det är en lagändring som vi liberaler länge har efterlyst, som våra liberala partivänner i riksdag och regering har eftersträvat – och som nu också Sveriges Kommuner och Landsting har tagit ställning för. Justitieministern aviserade i somras äntligen en översyn – och har nu till slut utlovat en utredning, som ska börja arbeta till sommaren.

Under tiden fortsätter vi, patienterna och personalen att vänta på meddelarskyddet i privata välfärdsföretag. Hur länge till?

BIRGITTA RYDBERG (FP)

landstingsråd Stockholm, partistyrelseledamot

ANNA STARBRINK (FP)

landstingsråd Stockholms län, ordförande Folkpartiets sjukvårdsprogramgrupp