Begreppet och lagstiftningen kring hatbrott har blivit föremål för offentlig debatt. Lagstiftningen avser den möjlighet till straffskärpning som anges i Brottsbalken ”om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet” (29 kap, 2 §, p 7).

Ett problem gäller lagens innehåll. Ska polis och domstolar ägna sig åt att utreda och kriminalisera människors värderingar?

Ett annat problem gäller lagens tillämpning. Gäller den bara för brott som begås av medlemmar i majoriteten (svenskfödda, kristna, heterosexuella) mot medlemmar i någon minoritet (invandrare, muslimer, homo- sexuella)?

Tillämpningsfrågan är den mest känsliga för rättsmedvetandet. Överåklagare Sven-Erik Alhem menar (SvD Brännpunkt 1/8) att ”det är bra att lagstiftaren gett vissa personer och grupper ett extra högt skyddsvärde”.

Han försvarar en tillämpning av lagen som innebär att en och samma diskriminerande handling bör straffas hårdare om den drabbar en invandrare, men inte om den drabbar en svenskfödd.

En kränkning av en ”invandrare med mörk hudfärg” är ”synnerligen allvarlig” för ”hela det demokratiska samhället”, skriver han.

Detta är inget lyckat argument. Även medlemmar i majoritets- befolkningen har hudfärg och, som Alhem själv påpekar, ”ingen persongrupp av viss hudfärg eller etniskt ursprung är överlägsen någon annan”.

Om det är gärningsmannens tankar om offrets etnicitet som är avgörande för vad som är hatbrott, så måste det vara hatbrott också när ungdomsgäng i Malmö rånar andra ungdomar under devisen ”Vi krigar mot svenskarna”.

Det är titeln på en uppmärksammad c-uppsats i sociologi vid Lunds universitet, 2006, av Petra Åkesson.

Kanske tanken är att kompensera minoriteter för deras förmodade underläge. Eftersom de antas vara offer, så ska deras agerande inte mätas med samma måttstock som gäller för majoriteten. Men det duger inte.

Vilken svaghet är det man avhjälper genom att undanta minoriteter från en viss typ av brottsansvar? Risken är väl snarast att man skapar eller förstärker negativa attityder hos majoriteten till minoriteter som tillåts stå över lagen.

Med visst fog skulle man kunna hävda att minoriteters anspråk på lika rättigheter inte åtföljs av att de axlar lika skyldigheter mot det omgivande samhället.

Om lagstiftaren är så angelägen att beivra hatbrott, vad vill man göra för att värna yttrandefriheten mot den självcensur som minori-teters hat driver fram?

Nyligen var det konstnären Lars Vilks som fick sina teckningar av profeten Muhammed som rondellhund bortplockade från en konstutställning i Tällerud. Den utställningsansvariga talade om rädsla för bråk och omsorg om svenskar i utlandet (SvD 22/7).

Efter den islamistiska vrede som drabbat Salman Rushdie, Theo van Gogh och Jyllands-Posten är hennes oro inte gripen ur luften.

Men vem beivrar sådan latent hatbrottslighet, och vem ska lära de oförsonliga – oavsett identitet – att tolerans handlar om att acceptera ifrågasättande, inte om att slippa kritik?

I ett fritt land måste fanatism bekämpas, vare sig den är förankrad i minoriteter eller majoriteter.

Lagen ska skydda medborgarsamhällets gemensamma goda och inte vara ett redskap till en långsiktigt destruktiv identitetspolitik.

I en rättsstat värd namnet handlar hatbrott om vad som gjorts, inte om vem som gjort något.