Madeleine Lidman skriver den 19/8 att maxtaxan straffar deltidsföräldrar att den bör avskaffas, men hon berör bara en liten del av orättvisan och förmyndarmentaliteten i familjepolitiken.
I korthet går den ut på att staten med hjälp av skatte- och bidragssystemen skall åstadkomma en familjetyp där alla föräldrar arbetar heltid utanför hemmet utom under de perioder då staten finner en annan modell lämplig och då med jämnt för- delad hemmatid mellan föräldrarna. Endast denna familje- modell skall stödjas av samhället.
Staten har ju två möjligheter att åstadkomma den ordning man eftersträvar. Det ena är lagstiftning och det andra är skatte- och bidragssystemet. I det ena fallet är tvånget uppenbart, i det andra kan man möjligen tala om valfrihet för att skyla avsikten. Är det denna typ av valfrihet allianspartierna förstår med tal om flexibilitet och respekt för oliktänkande?
I sitt nya handlingsprogram skriver Moderaterna att familjepolitiken måste vara så flexibel att alla kan finna den form som bäst passar den egna familjen. Politiken måste respektera att det inte finns en standardlös- ning som passar alla familjer och alla barn. Stämmer det med nuvarande partilednings uppfattning och hur avser man i så fall att åstadkomma denna valfrihet?
Jag menar att det från liberal utgångspunkt saknar betydelse på vilka grunder två makar väljer att planera sitt familjeliv och att ett liberalt samhälle också måste rätta sin politik därefter.
Det kan inte vara förenligt med en borgerlig samhällssyn att enbart de föräldrar som förvärvsarbetar skall få del av samhällets barnomsorgsstöd eller att offentlig barnomsorg är att föredra framför föräldrar som själva fostrar sina barn i hemmet. Det är ett socialistiskt och totalitärt påfund.
Feminismens totalitära falang har tagit sig in även inom borgerlig-heten. Det är en gåta hur någon som kallar sig liberal kan accep-tera en familjepolitik som dagens.
OTTO LINTON (M)
ledamot regionfullmäktige, Västra Götalandsregionen
