2014 kommer det att finnas några miljoner väljare som inte var födda senast S drev ett framgångsrikt politiskt projekt.

Christer Isaksson

Thomas Östros hade helt rätt när han i en mycket statsmannalik intervju i SVT:s Agenda i söndags sa att Håkan Juholt och Socialdemokraternas ledning inte kan fungera idémässigt som en popcorn-maskin. Mot denna strategi – som till innehållet mest bestått av återställarkrav – brukar ställas tydlighet och långsiktighet om vad Socialdemokraterna vill: För att vara ett trovärdigt alternativ 2014 måste Håkan Juholt få ihop ledarskapet, retoriken och politikens innehåll om hur hans väg för Sverige ser ut. Det är förmodligen också helt rimligt, även om jag tycker att kravet behöver spetsas till med tanke på opinionsläget.

Håkan Juholts möjligheter som partiledare avgörs av förmågan att skapa starka politiska mål och projekt i vår tid. Det var inte bättre förr, men det klokaste för Håkan Juholt och Socialdemokraterna just nu vore att backa rätt många årtionden tillbaka för att söka sina rötter och förebilder.

Låt mig förklara med ett exempel. Olof Palme tillhörde sin tid och det är inte troligt att hans politiska retorik och stil hade passat vare sig Socialdemokraterna eller Sverige på 2000-talet. Men när han i riksdagen 1962 talade för beslutet om gemensam grundskola för alla svenskar visade han på Socialdemokraternas historiska roll i svensk politik, en roll som Håkan Juholts parti 2011 inte förmår leva upp till.

Palme påpekade att med beslutet om ny skolform lyftes vardagspolitik till ideologi. Beslutet handlade om ”politisk vilja, byggd på medvetna värderingar och en fast samhällsåskådning som en drivande kraft i arbetet”. Den besvärliga frågan om högstadiets differentiering kopplade han på liknande sätt mellan vardagen och ett högre ideologiskt plan. I vardagen handlade ett sammanhållet högstadium om alla enskilda ungdomars möjligheter till framtida återkommande utbildning, ideologiskt rörde frågan samhällets jämlikhet.

Med sin retorik visade Palme Socialdemokraternas förmåga att i en öppen demokrati konkretisera överordnade ideologiska mål och slagord i politiskt nödvändiga, populära och breda projekt.

Grundskolans framväxt speglar utmärkt Socialdemokraternas roll och framgångar i svensk politik. Projektet fyllde ett samhälleligt behov och var tydligt framtidsinriktat, samtidigt som det med sin ideologiska överbyggnad enade och engagerade samtliga delar av den breda koalition som Socialdemokraterna utgör – i partiet var grundskolan ett levande projekt på olika nivåer i fyra decennier. Parallellt byggde grundskoleprojektet broar till väljare utanför partiet och till samtliga partier i riksdag och kommuner.

Merparten framgångsrika politiska S-projekt har naturligtvis inte varit av grundskolans storlek, men de har ofta haft tydliga kopplingar mellan vardag och ideologi. Dessutom blev Socialdemokraternas projekt starkt ideologiskt identitetsskapande: Alla svenskar är mer eller mindre socialdemokrater, hette det på den tiden.

Med 80-talet dog Socialdemokraternas projekt. Skuldsaneringen på 90-talet var nödvändig och skickligt genomförd, men inget samlande projekt inom eller utanför Socialdemokraterna. EU, euron, Göran Perssons gröna folkhem och Mona Sahlins integrationsprojekt var behjärtansvärda, men inte tillräckligt unika.

Med Socialdemokraternas nuvarande oförmåga att konkretisera sin ideologi hotar den historiska rollen att falla i glömska och partiet att marginaliseras. 2014 kommer det att finnas några miljoner väljare som inte var födda senast S drev ett framgångsrikt politiskt projekt.

2011 räcker det inte med tradition och slagord som frihet, jämlikhet och broderskap i ett land där de politiska partierna omfattar identiska värden och är intill förvillelse lika. Nu liksom tidigare är det just förmågan till ideologisk konkretion i kombination med samhällelig ingenjörskonst som avgör vem som får rösten.

Under det senaste decenniet har alliansen haft några vinnande projekt, till exempel arbetslinjen, jobbskatteavdraget, ekonomisk försiktighet och ny skolpolitik. Dessa är fortfarande basen i alliansens regerande och har lett till nya politiska trendsättare och ikoner.

Trots att alliansens glöd svalnat högst anmärkningsvärt, delvis på grund av att världen är mitt uppe i en andra ekonomisk kris sedan 2006, har Socialdemokraterna trots sitt arv inte kunnat utmana med ny innovationsrik och framtidsinriktad politik inom till exempel välfärd, miljö, företagsamhet, landsbygd, livsmedel, infrastruktur, kultur, högre utbildning och forskning. Att det just nu inte verkar ske någon som helst utveckling i partiet är det allvarliga hotet mot hela organisationen.

Håkan Juholt är illa ute, men det akuta hotet mot honom som partiledare verkar inte starkare i dag än för en månad sedan. Så länge tanken är att han ska få sin chans är det rimligt att anta att han står och faller med förmågan att snabbt kunna omsätta Socialdemokraternas grundläggande ideologi i några tunga framtidsinriktade politiska projekt för Sverige. Om han inte hittar frågan som lyfter är valet 2014 förlorat och Håkan Juholt är en förbrukad partiledare.

CHRISTER ISAKSSON

journalist och författare

LÄS OCKSÅ: Något håller på att hända inom S.