Anders Ekman Duse, generaldirektör för ISP – Inspektionen för strategiska produkter – hävdar på Brännpunkt 5/2, att kritiken mot svensk vapenexport till Tunisien och Egypten, som bland annat jag har gett uttryck för häromdagen, bygger på felaktig grund. Ekman Duse påpekar att exporten till Egypten och Tunisien bara har uppgått till cirka 28 miljoner kronor de senaste åren och att det i fallet Egypten har rört sig om tävlingsammunition.
Enligt information som jag har, har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien under åren 1980 till 2009 till ett värde av mer än 350 miljoner kronor. Det har då handlat om luftvärnsrobot 70 och tillhörande reservdelar, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Det är en export som pågått oavbrutet, med undantag för tre enskilda år, sedan 1980.
Den viktiga frågan i debatten är dock hur praxis för svensk krigsmaterielexport stämmer överens med våra högt ställda krav på att de mänskliga rättigheterna ska respekteras.
Ekman Duse hävdar att det är andra skäl som ligger till grund för affärerna, nämligen utvecklingen av praxis i förhållande till nya globala utmaningar, som att exempelvis att bekämpa den internationellt organiserade brottsligheten och hålla internationella handelsvägar öppna. Det är naturligtvis angeläget men jag är oroad över att konsekvensen blir att vi stödjer och legitimerar regimer som allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna. Det blir inte lättare av att det inte finns någon insyn i de människorättsliga överväganden som gjorts i samband med affärerna.
I praktiken är det väldigt svårt att se hur människorättskriteriet appliceras på den svenska vapenexporten. Det understryks av att Sverige under 2000-talet har exporterat vapen för många miljarder kronor till länder som Saudiarabien, Pakistan, Oman, Bahrein, Kazakstan, Tunisien och Egypten – länder som systematiskt kränker olika mänskliga rättigheter.
Själv tycker jag att det är mycket oroande att den svenska exporten av krigsmateriel har fyrdubblats på 10 år och att Sverige idag är världens nästa största vapenleverantör per person. Hur det går ihop med den svenska politiken för global utveckling som ska vägledas av ett rättighets- och fattigdomsperspektiv, är för mig en gåta. Det råder en ordentlig konflikt mellan praxis för svensk krigsmaterielexport och de övergripande målen och perspektiven i den svenska politiken för global utveckling.
Om vi ska få den självklara, öppna, faktabaserade debatten om svensk krigsmaterielexport som både Ekman Duse och jag vill se, krävs helt enkelt mer öppenhet och mindre slutenhet och sekretess.
ANDERS WEJRYD
Svenska kyrkans ärkebiskop
