Läget är splittrat och kärvt och distrikt står mot distrikt. Det är bilden av Socialdemokraternas kaos. Men hur detta kaos egentligen ser ut har vi ingen aning om.

Min bild är att ett mindre antal personer och distrikt står bakom oredan i partitoppen. Den mindre gruppen vägrar ställa upp på de tre möjliga partiledarkandidaterna och en tänkt politisk riktning. Opponenterna hör huvudsakligen hemma i partiets vänster och i distrikt som Skåne, Kalmar, Dalarna, Stockholms stad plus ytterligare några. Det är denna minoritet som nu helt och hållet styr utvecklingen i Socialdemokraterna – över huvudet på majoriteten och valberedningens Berit Andnor.

Oredan kan ses som en klassisk vänster-högerstrid med ett tydligt mönster.

Det är samma krafter som nu styr oredan som för tre år sedan påtvingade Mona Sahlin samarbetet med Vänsterpartiet och som senare i valrörelsen ägnade lika mycket kraft åt interna strider som att försöka vinna valet. Samma krafter – det handlar fortfarande om en minoritet – menade efter valet att oron i partiet och striderna om partiets väg skulle lösas genom Mona Sahlins avgång. Under de senaste veckorna har samma krafter använt kriskommissionens valanalys till att huvudsakligen försöka sänka Thomas Östros som partiledarkandidat. Det är i grunden en attack på det och dem som kallas ”höger” inom partiet.

Samma krafter driver Pär Nuders namn som Mona Sahlins efterträdare. När Pär Nuder prövade sin egen kandidatur hade han fyra-fem distrikt bakom sig, bland annat de ovan nämnda, vilket inte var tillräckligt för att ta strid om partiledarposten.

Fortfarande säger många i dessa distrikt att Pär Nuder vore bästa valet, trots hans numera kategoriska nej. Jag har samtidigt fått initierad information om att ihärdiga försök nyligen har gjorts för att få honom att ompröva sitt nej, men uppenbarligen har detta åtminstone så sent som för några dagar sedan inte lyckats.

När Pär Nuder gjorde klart att han inte ville fullfölja sin kandidatur, började hans anhängare i stället driva Thomas Eneroths namn. Det går rykten om att de dessutom försökte få till stånd uppgörelser om den interna makten, en fälla som Eneroth inte gick i.

Det innebär att den vänster som just nu bestämmer i partiet faktiskt inte har någon egen kandidat. Men med tre veckor kvar till kongressen vägrar de samtidigt enighet kring någon av huvudkandidaterna Mikael Damberg, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. Argumenten skiftar mellan ”höger” och ”färglösa”.

Ska man förstå Håkan Juholt, ordförande för S i Kalmar län, är tiden på hans sida. Det stämmer förmodligen utifrån hans perspektiv. Ju längre tiden går, desto kortare tid för den redan havererade valberedningen. Ju närmare kongressen kommer, desto större möjligheter för Håkan Juholt och de andra att tillskansa sig löften och binda upp den nya partiledaren både vad gäller personer och politik.

Mönstret understryker att det handlar om en klassisk strid mellan vänster och höger. Båda sidor måste räkna med att striden framstår som obegriplig för omvärlden, vilket kommer att ge negativa följder som med stor säkerhet lär sträcka sig fram till valet 2014. För varje dag som går maler falangernas kamp om makten sönder bilden av partiet, politiken och trovärdigheten. Den färdplan som Mona Sahlin skissade på förtroenderådet i höstas byggde på insikten att krisen kunde leda till något positivt och därför inte fick slösas bort. Uppmaningen var att våga ta itu med de politiska problemen för att göra Socialdemokraterna till en bred och relevant kraft igen. Det har partiet inte mäktat med och lär inte heller klara det under nuvarande kaotiska förhållanden.

Just nu verkar Mikael Damberg ha flest anhängare i distrikten. Men han har också flest högljudda fiender, vilket kan fälla avgörandet för hans del. För vänstergruppen är konflikten kring Mikael Damberg nödvändig att ta eftersom han anses för mycket höger sedan 1990-talets fraktionsstrider i SSU.

I efterhand kan man hålla med vänstern om att en mer taktiskt tänkande Damberg ganska enkelt hade kunnat tvätta bort den fläcken. Det hade enligt partivänstern bara krävt att han hade undvikit en del ”klantiga” uttalanden om RUT-avdragen och friskolorna.

Det retar till exempel vänstern att han hävdat att det inte går att förbjuda vinster i friskolor. Men i Danmark, Finland och Norge utgår ekonomiskt samhällsstöd enbart till friskolor som drivs på non-profitbasis, ett system som borde kunna tillämpas även i vårt land, heter det.

Motståndet mot Thomas Östros handlar om närheten till den sittande partiledningen och Mona Sahlin. Min tolkning är att vänstern skulle ha lättare att fördra Thomas Östros än Mikael Damberg, helt enkelt därför att Östros anses äga bredare kompetens och vara taktiskt smartare.

Sven-Erik Österberg måste i praktiken räknas bort. Han saknar i dagsläget stöd både till vänster och höger. Distrikten, riksdagsgruppen och partiledningen kan bara samlas bakom Österberg om det handlar om en mycket kortsiktig och tidsbegränsad lösning.

Socialdemokraternas kaos är av historiska dimensioner. Att partiet tre veckor före den kongress som ska staka ut framtiden inte har någon partiledarkandidat är lika anmärkningsvärt som att partiets falanger tänker slåss in på mållinjen.

CHRISTER ISAKSSON

journalist och författare