Det är få vänsterpartier i vår del av världen som anser sig ha tid att prata med och engagera folk, förutom när det drar ihop sig till val.

Aron Etzler

Vänsterpartiet startar i dag en ovanligt spännande kongress i Uppsala. Bakgrunden till den livliga debatten och byte av partiledare är partiets långvarigt dåliga valresultat.

Varför går det dåligt för V? Bland borgerliga ledarskribenter är svaret självklart: partiet ligger alldeles för långt åt vänster för att vinna röster – väljarna finns i mitten.

Bland många vänsterpartister är svaret att samhällsförändringarna under regeringen Reinfeldt gått så långt åt höger att det är svårt för ett vänsterparti att gå framåt.

Idén är densamma, även om den kommer från två olika håll: i det politiska klimat som finns i dag kan det inte gå bra för ett vänsterparti. Men tittar man närmare på empirin kring Vänsterpartiets syskonpartier står det klart att det knappast kan stämma.

Redan om vi ser på de länder som är mest lika Sverige, de nordiska länderna, finns en stor variation mellan vänsterpartiernas valresultat. Minst antal röster har vänstern i Sverige, 5,8 procent, störst på Island med 21,7. Fortsätter man ner på kontinenten blir variationen ännu större.

Det finns länder som Italien, där vänstern närmast utplånats – tre procent blev det i det senaste valet – och länder som Cypern, där vänstern har 33 procent.

Det är faktiskt omöjligt att påstå att det måste gå dåligt för partier till vänster om socialdemokraterna. Snarare måste man fråga sig vad det är som skiljer de framgångsrika vänsterpartierna från de som krymper.

Vad många tror att det handlar om är att bra partier har karismatiska ledare. Men nära nog all statsvetenskaplig forskning visar att den förklaringen inte håller (se Sören Holmbergs och Henrik Oscarssons genomgång i ”Väljare. Svenskt väljarbeteende under femtio år”).

Också i mina reportageresor från vänstern i fyra länder, Frankrike, Italien, Holland och Norge, är det tydligt att tesen inte håller – två av de mest kända och omtyckta vänsterledarna i de partier jag undersökt är Kristin Halvorsen och Fausto Bertinotti, och deras partier är i dag bland de svagaste i Europa.

1. Den viktigaste faktorn för framgång är politisk relevans. Vänstern vinner medlemmar och väljare när människor tror att de gör en insats för att förändra samhället till det bättre. Den politiska relevansen byggs av två faktorer: begripliga budskap och duglighet i det politiska arbetet.

Ett tydligt budskap är centralt – vänsterpartier som inte kan förklara vad de vill går det undantagslöst dåligt för. Men det är också tydligt att väljarna inte bara nöjer sig med radikal retorik. Stora ord som inte backas upp av politisk handling gröper i stället ur ett partis trovärdighet.

2.Den andra största framgångsfaktorn för vänsterpartier är en tät kontakt med icke-politiskt aktiva människor, vad vi brukar kalla vanligt folk.

Det är få vänsterpartier i vår del av världen som anser sig ha tid att prata med och engagera folk, förutom när det drar ihop sig till val. Genom detta cyniska förhållningssätt missar de inte bara möjligheten att få fler engagerade medlemmar utan även information om verkligheten.

Därmed blir partier med dåliga känselspröt i samhället också korkade. De förväxlar egna önskedrömmar med befolkningens, lanserar slogans som ingen vill höra och inkasserar usla valresultat.

I boken Trondheimsmodellen (2007) beskrev jag hur det Socialistiska partiet i Nederländerna byggt sina framgångar på att bota denna vanliga vänstersjuka genom aktivism och kontakt med vanligt folk. I dag är Socialistiska partiet landets näst största parti.

Inför helgens vänsterpartikongress är det många som har förväntningar på en snabb opinionsökning på grund av partiets troligen två nya partiledare, Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson. Framför allt gäller hajpen Jonas Sjöstedt. Ofta sägs att han ensam kan öka opinionssiffrorna med två–tre procent. Jag är övertygad om att det är en farlig föreställning som snart riskerar att slå tillbaka mot honom.

Den typen av effekter är små och kortsiktiga. Det är också generellt en felaktig bild att politik handlar om karismatiska ledare och plötsliga opinionsgenombrott. Europas mest framgångsrika vänsterpartier – Cyperns, Islands och Nederländernas – har fått sin starka position genom kollektivt arbete och de har alla vuxit stadigt, men inte speciellt snabbt.

Med en ny ledning och en ny framtidsstrategi har Vänsterpartiet nu ett gyllene tillfälle att utvecklas. Men partiet borde sluta jaga kortsiktiga resultat i månadsvisa opinionsmätningar och i stället fokusera på att bygga förtroende långsiktigt. Vänstern borde tala så att folk begriper, visa konkreta resultat och bygga ett starkt parti som uppmuntrar sina medlemmar att arbeta utåtriktat. Det kommer väljarna förr eller senare att belöna.

ARON ETZLER

kandidat till posten som ny partisekreterare för Vänsterpartiet, chefredaktör för tidningen Flamman, har skrivit två böcker om vänstern i Europa