Vänstern bör lära av Trondheim

Nyligen vann vänstern valet igen i Norges tredje största stad, Trondheim. Den röd-gröna koalitionen i Trondheim har gått till val på att behålla en form av fas- tighetsskatt, eiendomsskatten, för att använda pengarna till skola och äldrevård.

De lovar att kraftigt öka bemanningen i äldrevården de närmaste fyra åren.

Styret i Trondheim skryter med att de använder en miljon nors- ka kronor varje dag på skolan i kommunen. Det låter kanske omöjligt?

Betänk då detta: när detta vänsterstyre kom till makten 2003 var det med det uttalade löftet att inte bara stoppa privatiseringar, utan också att återkommunalisera och avbolagisera verksam- heter, samt föra en aktiv industripolitik. Och det har de gjort.

Över hela Norge har detta kommunalval varit en motgång för den sittande vänsterregeringen, eftersom SV har gjort ett katastrofval.

Det talas med rätta om ett genombrott för fremskrittspar- tiet på många orter och ett succéval för höyre.

Men Trondheim är ett slående undantag. Höyre gjorde här sitt sämsta val på årtionden. Fremskrittspartiet ligger här 10 procent under sitt riksgenomsnitt.

Medan arbeiderpartiet har svårt att komma upp i 30 procent på de flesta ställen i Norge får de uppemot 44 procent i Trondheim – det bästa valet på orten sedan 1971.

Journalister ställer sig nu frågan hur det har kunnat gå så bra i Trondheim: politiska val, antas det ofta, vinner man i mitten.

Men kontrasten mot arbeiderpartiets val i Oslo, Bergen, Stavanger och många andra orter är mycket skarp: där var inte arbeiderpartiet lika tydligt i frågor om välfärd och privatiseringar.

Man kan invända att Trondheim är en stad med starka historiska vänstertraditioner. Men så enkelt är det inte: före vänster- segern 2003 hade högern styrt Trondheim i 14 år.

Den så kallade Trondheimsmodellen är istället ett tydligt case för en annan tes: tydlig vänsterpolitik kan vinna väljare när man lyssnar på människors vardagsproblem och konsekvent vågar stå för en offensiv välfärdspolitik.

Vänsterpartierna och fackföre- ningsrörelsen drev aktiv opinion, istället för att driva med den.

När jag nu ser oppositionen i Sverige, med socialdemokraterna i spetsen, saknar jag mycket av det som finns i de radikala framgångshistorier jag studerat.

Istället för att lansera tydliga förslag tycks oppositionen vänta på att mandatperioden äntligen ska börja ta slut.

Sedan valet 2006 har socialdemokraterna haft mycket höga opinionssiffror. Men det lilla av politik som presenterats består i stort sett av olika former av kapitulationer för den borgerliga regeringen.

Det började med skattepolitiken, när Pär Nuder i Almedalen förklarade att de moderata skattesänkningarna inte kommer att utmanas av socialdemokraterna. Huvudbudskapet var att det inte går med den politik han själv företrätt fram till valdagen 2006.

Nu startar en diskussion om arbetsmarknadspolitiken, där det ska diskuteras att sätta hårdare press på de arbetslösa.

Socialdemokraterna har alltså sedan valet hunnit bekräfta den moderata verklighetsbilden på två centrala områden – skatterna var för höga tidigare, och arbetsmarknadspolitiken var dålig.

När nu en majoritet av svenska folket vänder Reinfeldtpolitiken ryggen och många säger sig vilja rösta på socialdemokraterna, får de istället ett parti som tycks ligga närmare regeringen än de gjorde för bara ett år sedan.

Det är illavarslande både för politikens innehåll och princi- piellt demokratiskt.

Politiskt befinner sig oppositionen på ett sluttande plan. Rege- ringen Reinfeldt håller – under all lugnande retorik – på att förändra maktbalansen i Sverige.

A-kassor och fackföreningar töms på medlemmar, statliga tillgångar och allmännyttan säljs ut. Det behövs ett starkt försvar för välfärdsstaten och den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Lektionen efter två decenniers angrepp på välfärdsstaten är att det inte går att försvara det bestående om det inte finns en vision om förbättringar.

Det är demokratiskt sett ovärdigt att en ny regering tillträder för att väljarna finner avsmak för den förra regeringen. Och det ger ingen långsiktig opinionsvinst.

Den nuvarande regeringen är ett tydligt exempel: väljarna var trötta på Göran Persson, besvikna på hanteringen av tsunamikatastrofen – och på bråken inom vänsterpartiet. Men de var uppenbarligen inte övertygade om det politiska program som Reinfeldt nu genomför.

Vi har alltså redan en regering som sitter på ett mandat byggt på missnöje med den tidigare rege- ringen. Vi behöver inte en till.

Nyss vann vänstern valet igen i Trondheim. Inte på grund av taktiserande, tystnad och flathet, utan på grund av att man vågade föra en offensiv, långsiktig vänsterpolitik.

Nu startar fyra år till av starka sociala reformer. De förtjänade att vinna detta val.

Jag hoppas att vi ska få en opposition i Sverige som gör detsamma.

I dagarna utkommer Etzlers bok Trondheimsmodellen. Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna (Karneval förlag).