Mot risker brukar vi försäkra oss. Varför vi inte skulle göra så i detta fall är omöjligt att förstå.

Johan Rockström och Anders Wijkman

Vi människor är hittills huvudorsaken till att medeltemperaturen på jorden stigit med närmare en grad de senaste 50 åren. Forskning visar också att vi troligen redan intecknat oss för ytterligare en grad på grund av havens förmåga att lagra värme och att luftföroreningar kyler planeten.

I kölvattnet av flera års mycket svåra naturkatastrofer i världen, och den senaste tidens intensiva stormar i Sverige, är det naturligtvis viktigt att försöka klarlägga sambandet mellan den globala uppvärmningen och dessa extrema väderfenomen.

Professor Lennart Bengtsson anser sig ha svar på frågan i ett inlägg på Brännpunkt 29/12. Hans inlägg ger dock dubbla budskap. Å ena sidan bejakar Bengtsson den av människan orsakade klimatförändringen.

Å andra sidan hävdar han att utsläppen inte bidrar nämnvärt till extrema väderhändelser. De större skadorna från stormar och skyfallsregn under senare år har, enligt honom, främst sin förklaring i folkökningen samt att människor i ökad grad bosätter sig i riskområden. Bengtsson avrundar med att raljera över förslag att minska koldioxidutsläppen. I stället vill han fälla ”litet mera skog längs vägar, järnvägar och högspänningsledningar för att minska skadorna för trafik och elförsörjning”.

Vetenskapen har hittills varit försiktig i sina uttalanden om kopplingen mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser. Vi bedömer dock att 2011 utgör en vattendelare. Då kom en serie vetenskapliga publikationer som stärker sambandet. Fram till nyligen var den vetenskapliga bilden att riskerna för en ökning av extremt väder låg 50–100 år in i framtiden, givet en uppvärmning som översteg två grader. Nu har bilden ändrats. I dag finns belägg för att redan en grads uppvärmning innebär ökade risker.

Vad gäller påverkan på vädret är det ostridigt att en varmare planet leder till större avdunstning från haven, en intensivare vattencykel och större svängningar i nederbörden. Eftersom en stor del av världens naturkatastrofer orsakas av extrema vattenflöden – översvämningar, skyfall, torka – är riskpanoramat allvaligt.

Riskbilden ser olika ut i olika delar av världen. Många fattiga länder i tropikerna är långt mera utsatta än Sverige. Att som Bengtsson diskutera konsekvenserna av klimatförändringen primärt från ett svenskt perspektiv – med rådet att ”fälla litet mera skog” – är inte seriöst.

IPCC:s senaste rapport om extrema väderhändelser (november 2011) konstaterar att sannolikheten är hög för att både den ökade frekvensen av skyfallsregn och extremt varma dagar som observerats de senaste 50 åren, har direkt samband med klimatförändringen. Studier av forskarna Stefan Rahmsdorf och Jim Hansen nyligen gör båda bedömningen att såväl värmeböljan i Ryssland 2010 som den i Texas 2011 har samband med den globala uppvärmningen.

Det internationella klimatsamarbetet haltar svårt. I stället för en minskning av de totala utsläppen är ökningstakten större än någonsin. Även i Sverige steg utsläppen kraftigt förra året. Världen är i dag på väg mot en temperaturhöjning på, lågt räknat, tre grader.

Det finns i dag starkt vetenskapligt stöd för att de ökade utsläppen av koldioxid utgör ett hot mot välfärden i framtiden. Utmaningen för mänskligheten när det gäller naturen och natursystemen är dock större än så. Lika allvarligt är överutnyttjandet av många viktiga ekosystem samt utarmningen av den biologiska mångfalden. Ekosystemen har hittills absorberat hälften av människans koldioxidutsläpp. Men den förmågan är nu hotad, både av det varmare klimatet och av människans hårda exploatering. Att skydda och stärka ekosystemen blir därför en dubbelt viktig uppgift.

Argumenten för att snabbt reducera klimatutsläppen är många och handlar om långt mer än riskerna för extrema vädersystem.

Därtill kommer konsekvenserna av havsförsurningen och ekosystemens bärkraft, som utgör själva basen för vår ekonomi. Ytterligare ett argument hänger samman med ”peak oil” och svårigheterna att möta den snabbt ökade efterfrågan på olja. För att klara dessa utmaningar krävs inget mindre än en transformation av våra produktions- och konsumtionsmönster.

Det är djupt olyckligt när en ledande forskare som Lennart Bengtsson bagatelliserar utsläppen av växthusgaser. Vad frågan ytterst gäller är att hantera växande och komplicerade risker. Mot risker brukar vi försäkra oss. Varför vi inte skulle göra så i detta fall är omöjligt att förstå.

JOHAN ROCKSTRÖM

chef Stockholm Environment Institute (SEI)

ANDERS WIJKMAN

rådgivare SEI, medlem av Vetenskapsakademin

Fotnot: Skribenterna har tillsammans skrivit boken ”Den stora förnekelsen”.