Fiskaren strävar efter företagsekonomisk lönsamhet. Så länge det är ekonomiskt fördelaktigt investerar han/hon i fartyg och utrustning som ökar fångstkapaciteten.
Den enskilde fiskaren beaktar dock inte att en ökning av den egna fångsten minskar andra fiskares möjligheter att fånga fisk. En investering kan därför vara privatekonomiskt motiverad, men ändå bidra till att fångstkapaciteten i fisket som helhet blir för stor.
Detta har kommit att kallas det fria tillträdets tragedi, en process som inte bara leder till för stor fångstkapacitet utan även till för högt fisketryck, små och hotade fiskbestånd samt låg lönsamhet.
Dagens fiskeriförvaltning har inte lyckats komma till rätta med problemet. Beståndskris, överkapacitet och dålig lönsamhet kännetecknar fortfarande stora delar av fisket.
Som Fiskeriverket noterar (DN 27/1) är beståndsvården till stor del en EU-fråga. Mycket kan dock göras nationellt, inte minst att reducera fiskekapaciteten.
Detta leder inte till lägre fångstnivåer men väl till ökad lönsamhet i näringen. Under rådande svenska fiskeripolitik kan den långsiktiga verkan av det skrotningsbidrag om 200 miljoner kronor som regeringen föreslår dock ifrågasättas. Den ökade lönsamhet som skulle följa i exempelvis torskfisket innebär ju en drivkraft för ny kapacitet att etablera sig, till exempel genom investeringar i befintliga fartyg eller omdirigering av kapacitet.
Dagens fiskeripolitik kan inte garantera ett effektivt hinder mot att kapaciteten byggs upp igen. Därför är det endast en tidsfråga innan näringen är tillbaka i dagens situation.
Att med detaljregleringar förhindra oönskad kapacitetsökning har visat sig vara svårt. Ett annat sätt att lösa problemet är att skapa fiskerättigheter.
Ett typexempel är individuella fångstkvoter som innebär att varje fiskare får rätt till en andel av den svenska kvoten. Drivkraften att överinvestera bryts då eftersom den egna kvoten inte blir större av att man skaffar större fartyg eller på annat sätt ökar sin fångstkapacitet.
Ett fartyg som skrotas i detta system medför att de kvarvarande fartygen får större individuella kvoter och därmed bättre lönsamhet. Nya fartyg kan ju inte påbörja fiske eftersom dessa inte har någon kvot.
Individuella fångstkvoter kan vidare göras överförbara, vilket bland andra Fiskeriverket föreslagit för det pelagiska fisket (sill, makrill etcetera).
Företag som vill lämna fisket kan då sälja sina kvoter och därmed få en ekonomisk kompensation som finansieras inom näringen och således inte belastar statsbudgeten. Nya fiskare kan komma till, men inte med mindre än att de köper kvoter och därmed minskar andra fiskares fångstutrymme.
Vidare riskerar fiskaren inte att bli utan fångstmöjligheter på grund av att andra fiskat upp den svenska kvoten. Fiskaren kan därmed fokusera på att sänka sina kostnader och utveckla en bättre och mer marknadsanpassad produkt, istället för att hinna först till fisken.
Detta tillsammans med en anpassning av näringens samlade kapacitet till rådande fiskemöjligheter ger ett kostnadseffektivt fiske.
Fiskerätter eliminerar inte bara drivkrafterna till överkapacitet utan skapar också en koppling mellan fiskbeståndens storlek och den enskilde fiskarens privatekonomi.
Större bestånd ger större fångster, bättre lönsamhet och högre värde på fiskerätten. Med andra ord, den enskilda fiskaren får ett ökat intresse i att staten/EU vårdar bestånden väl.
De internationella erfarenheterna av fiskerättsbaserad politik är goda. I en rad länder – såsom Danmark, Norge, Island, Nya Zeeland, Holland, Estland, USA, Kanada, Japan och Australien – har fiskerättigheter lett till minskad kapacitet i flottan, ekonomisk utveckling och ökade möjligheter att anpassa fisket och fiskprodukterna till marknadens behov.
Fiskerätter är ett flexibelt förvaltningsinstrument som kan anpassas efter ekologiska och sociala förutsättningar: det som är en bra lösning för ett storskaligt havsfiske behöver inte vara det för det kustnära fisket.
Sverige bör ta ett aktivt grepp om frågan och se över hur fiskerätter för det svenska fisket kan utformas.
I ett sådant system kommer ett statligt skrotningsbidrag att ge långsiktigt goda effekter.
Fiskerätter har dessutom potential att på sikt bli en avgörande grundsten för utvecklingen av ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart fiske.
STAFFAN WALDO fil dr
MARK BRADY fil dr
Författarna är verksamma vid Livsmedelsekonomiska institutet. Rapporten har skrivits på uppdrag av finansdepartementets expertgrupp för miljöstudier.
