Förre överåklagaren Christer van der Kwast har skrivit en debattartikel där han försöker sopa banan med sina vedersakare (3/1). Att förvänta att ytterligare en aktör i Quickcirkusen skulle krypa till korset är förstås att kräva för mycket. I första hand rör därför artikeln en uppgörelse med hans juridiska kollegor och där har han onekligen en och annan poäng.
Men han kan därefter inte låta bli att försöka polemisera med oss andra som ställt oss minst sagt frågande till andra aspekter. Det fungerar sämre, särskilt när han avslutar med en förmodan att vi i första hand skulle vara intresserade av en snar utgång genom att åklagaren inte skulle åtala efter resningsförfarandet.
För min del välkomnar jag att även HD får ta tag i saken och yttra sig om resningsansökans tilläggsskäl är tillräckliga.
Ju fler juridiska instanser som får möjlighet att uttala sig om hanteringen av Quickutredningens olika sidor, desto bättre.
Jag är snarast tacksam för att den ena efter den andra högre instansen nu formellt får ta del av de minst sagt märkliga omständig- heterna i detta fall. Just det har ju saknats i den tidigare hanteringen.
van der Kwast skriver nu att Quicks återtagna erkännanden rimligen saknar bevisvärde med hänvisning till ”vad som är känt om hans psykiska särart”. Quicks psykiatriska lidanden var inte okända för van der Kwast tidigare, så redan under bekännelse- tiden borde väl i så fall varningsklockorna ha klingat gällt. Utan att konsultera utomstående verklig expertis åsåg han hur Quick sam- tidigt genomgick två påfrestande processer – en rad förundersökningar rörande mord och insiktsbetonad psykoterapi utan att fundera över hur den ena påverkade den andra. Ett sådant förfarande är orimligt. Till yttermera visso skedde en samtidig farmakoterapi av ovanligt och säkert helt destruktivt slag, till omvänd båtnad för bägge skedena. Den som tvivlar på att något dylikt inte skulle påverka trovärdigheten kan ju ägna en stunds analys åt riskerna med att förse en missbrukare med potenta beroendeframkallande medel.
Liksom tidigare görs ett stort nummer av att Quick vid rättegångarna lämnat en någorlunda rimlig historia, utan att det nämns att han, helt i enlighet med rimliga regler, tagit del av förundersökningen. Under sådana förhållanden blir den tidigare utövade, men misslyckade, gissningstävlan lättare att vinna.
Överåklagaren tycks inte ha läst förundersökningarna särskilt noga och har därför haft svårt att ge rättvisa åt Quicks framväxande berättelse, menar jag som läst varenda sida i alla de utredningar som lett till åtal.
Min bedömning är att även Quick läst alla de sidorna noggrannare än hans då förmenta motpart.
ULF ÅSGÅRD
med dr, psykiater
