Nu går skam på torra land! Den 8 september hade Ylva Johansson en presskonferens där hon tydligt förklarade att hon inte ville någon miniminivå på bemanningen inom demensvården. Enligt TT säger hon att det inte är realistiskt att ställa samma krav på bemanning för hela landets demensvård. Och givetvis är det så. Ylva Johansson hade helt rätt.
Redan dagen efter har hon börjat vackla i frågan och i intervjuer öppnat upp för att ändra sig. Och ytterligare några dagar senare, den 12 september säger hon till SVT:s Agenda att hon har bestämt sig för att tycka precis tvärtom mot vad hon tyckte några dagar tidigare. Då svarar hon helt plötsligt ja på frågan om det behövs nationella krav på bemanningen!
Bakgrunden är förstås att socialdemokraterna försöker vinna billiga poänger på det fasansfulla inslaget från Piteå i Uppdrag Granskning, där hennes egna socialdemokratiska partivänner har styrt sedan urminnes tider. När kommunen inte satsade tillräckligt på personalen så låste man istället in de äldre och gick hem.
Jag blev mycket upprörd av inslaget! Och självklart behövs det mer personal, speciellt i Piteå. Men det innebär inte att man kan börja skrika om enkla lösningar och lagstiftning om samma bemanning över hela landet. Förslag om minimibemanning kan framstå som ett enkelt sätt att lösa problematiken. Men det är faktiskt tvärtom. Vi gör de äldre en björntjänst genom att lägga fast hur mycket personal som ska finnas i äldreomsorg genom en nationell lagstiftning.
Personer med demenssjukdom är olika, har olika behov, det finns flera olika demenssjukdomar, sjukdomens förlopp förändrar behoven hos de sjuka. Personalens kompetens och stöd från arbetsledning inverkar också liksom lokalernas utformning. Stöd av teknik inverkar också på behovet av personal. En miniminivå riskerar att bli normerande och därmed alldeles otillräcklig i många fall.
Däremot så måste alla kommuner göra som man har gjort i Stockholm, inventera personalsituationen genom en oberoende instans och sedan skjuta till extra medel för att öka bemanningen där det behövs. Och sedan ständigt vara beredd på att förändra bemanningen, eftersom olika individers behov kan förändras över tid.
Demensvården har varit ett prioriterat område för regeringen under mandatperioden. Nära en halv miljard kronor av regeringens riktade bidrag har gått till området under åren 2007–2009. Medlen har framförallt använts till att starta eller utveckla redan befintliga demensteam, genomföra utbildningar och förbättra boendemiljön.
Regeringen har också skärpt tillsynen genom att Socialstyrelsen har fått mer muskler och tagit över ansvaret samlat istället för som tidigare hos alla de olika länsstyrelserna. Alliansregeringen har avsatt drygt 8,5 miljard kronor i riktade bidrag till kommuner och landsting för att utveckla kvaliteten på vården och omsorgen om äldre. Motsvarande summa för de socialdemokratiska regeringsåren 2002–2006 var 1,5 miljard kronor.
Vi kommer fortsätta vår starka reformiver under nästa mandatperiod om vi får förtroendet. De rödgrönas alternativ är däremot en blandning av överbud. Det lovas allt möjligt hej vilt, men vid en närmare analys av det rödgröna budgetförslag så räcker pengarna knappt till någonting alls. Mitt stalltips är också att det inte blir något av en minimibemanning om de rödgröna vinner valet. Socialdemokraterna har nämligen aldrig infört något liknande när det gäller skolan, förskolan eller vården. Förmodligen för att de egentligen vet att behoven ser så olika ut.
Men en vecka före valet råder full valpanik och då kan man inte ta hänsyn till sådana ”detaljer”. Dessutom har man socialdemokratiska partikamrater som gjort bort sig så gruvligt att det måste läggas ut dimridåer. Och då går det bra att vända kappan efter vinden och ändra sig från en dag till en annan.
Det här duger inte. Sverige behöver en ansvarsfull regering och en ansvarsfull äldrepolitik.
MARIA LARSSON (KD)
äldre- och folkhälsominister, första vice partiordförande
