Jenny Madestam, statsvetare.

Att ha verkat som minister under en längre tid utan att ha gjort några direkta avtryck är anmärkningsvärt.

Jenny Madestam

Det finns flera anledningar till varför politiker bör undvika att rulla tummarna på skattebetalarnas bekostnad. Den främsta av dessa handlar om väljarnas förtroende och bevarandet av det. Väljarna förväntar sig att politiker och partier de röstar på försöker förverkliga sina politiska visioner. I röstsedeln ligger en förhoppning om, och skyldighet, att visa prov på ambition och verklig ansträngning.

SvD:s mätning av hur många utredningar och propositioner statsråden producerat visar på en uppseendeväckande inaktivitet hos vissa (SvD i måndags). Att som statsråd inte verka för att se över en fråga genom att tillsätta en utredning eller lägga fram en proposition är märkligt.

Att ha varit minister under en längre tid utan att ha gjort några direkta avtryck är anmärkningsvärt. I uppdraget att styra landet är huvuduppgiften att se över frågor och verka för förändring. Det är hela grunden i att vara politiker, det vill säga att söka omsätta politiska idéer och visioner i konkreta politiska reformer. Med facit i hand blir därför en uppenbar fråga för väljarna att ställa vad somliga statsråd egentligen ägnar sin tid åt?

Det är inte enkelt att omsätta idéer till konkreta politiska förslag, varken för partier eller enskilda politiker, än svårare är detta utan egen majoritet eftersom det då krävs förhandling och kompromissande för att kunna regera. Vidare kan det som ny regeringsmedlem ta tid att komma in i uppdraget och den vardag som följer. Svårigheten att visa på handling och konkreta resultat är således lätt att förstå. Att vara minister innebär dessutom mer än arbeta fram propositioner. Dessa andra uppgifter är dock ofta svåra att mäta och att visa upp ”på papper” som utfört arbete för väljarna.

Inför väljarna blir däremot utredda, framlagda och sedermera genomförda förslag ett konkret bevis på att förtroendet förvaltas på ett tillförlitligt sätt.

Aktiviteten tycks variera påtagligt mellan olika statsråd och givetvis ger olika ministerposter skilda möjligheter till uppvisad handling. Detta betingas delvis av hur centralt politikområdet i fråga är i den svenska politiken generellt, men också av vad regeringen vill betona. Det ges större möjligheter att visa på handling som till exempel finansminister eller arbetsmarknadsminister jämfört med till exempel bistånds- eller handelsminister.

Samtidigt är det mycket upp till ett enskilt statsråd att forma sin ministerpost och dess politikområde. Men det går aldrig helt och hållet att agera på eget bevåg utan avstämning med regeringen i sin helhet vilket innebär förhandling och kompromiss. Likaså finns även en risk i att sticka ut hakan för mycket och ta egna initiativ. Ytterst är det statsministern som sätter samman sin regering. På så vis är en enskild minister delvis bakbunden.

Men på samma gång handlar politiskt ledarskap om att våga driva på, att argumentera för sina idéer och försöka omsätta dem i praktik. För omgivningen mäts ett framgångsrikt ledarskap i termer av vad det har uträttat, och inte av vilka kompromisser som ingåtts. Ett politiskt ledarskap innebär också att lyssna och förhandla i väntan på rätt tillfälle för aktion, men uppvisandet av konkreta försök till förändring kan likväl inte nog underskattas.

En minister kan och bör alltså använda sin portfölj till att profilera sig, men även sitt parti, som en kraft med vilja att förändra samhället. Ministerposten kan utnyttjas till att stärka och bygga förtroende. För mindre partier som har svårt att göra sig hörda i konkurrensen om väljarna kan detta vara synnerligen viktigt. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle kunna använda sina ministerposter till att visa på tydligare politisk profilering. Folkpartiet har här varit betydligt mer framgångsrika, inte minst genom Jan Björklund som genom rollen som utbildningsminister profilerat Folkpartiet som Sveriges ”skolparti”.

Att politiker visar på aktivitet och någon typ av resultat är sålunda inte bara en viktigt för demokratin i termer av politikerförtroende, det kan också verka positivt för den enskilda politiska makthavaren och dennes parti.

Vad en folkvald uträttar blir ett kvitto på att personen i fråga gör det som väljarna förväntar sig. Graden av aktivitet visar således på ambition och därmed även på politiskt ledarskap. Uppenbarligen brister detta på flera håll i regeringen. Väljarna har rätt att kräva mer.

JENNY MADESTAM

statsvetare, Stockholms universitet