Produktionen av svenskt fläsk är idag cirka 140 000 ton per år. Det blir cirka 15 kg per person. Det gör grisen till etta på köttlistan. Därtill kommer all import av griskött, företrädesvis från Danmark.
Den aktuella debatten om EU:s bristande djuromsorg i den industriella matproduktionen är äntligen här. Grillsäsongen också och köttbitarna svettas nu som allra bäst runtom i de svenska trädgårdarna. Nyheten om de svinaktiga förhållandena i dansk grisindustri kommer som en kalldusch.
Bara grisarnas avföring på fabriken motsvarar 80 miljoner människors avföring. Stanken är outhärdlig och djuren kan inte röra sig i sina instängda fållor. Än mindre få sina ursprungliga behov tillgodosedda. Den effektiva grisindustrin ökar sin effektivitet ytterligare på bekostnad på djuromsorg. Ett sådant kött kan inte vara nyttigt att äta.
Hur ser då den globala svinindustrin ut? Danmark är ett stort exportland av fläsk. Det är i regel billigare än svenskt och säljer därför bättre.
Men vad försiggår egentligen i fabrikerna? Det konsumenterna inte vet lider de inte av, diskuterar fabrikörerna. Jag uppmanar därför alla konsumenter att välja sitt griskött för säsongen med öppna ögon och ställa krav på producenterna.
Danska suggor fixeras, sitter fast i orörlighet med framkroppen, under betäckning och när grisarna är små för att de inte ska trampa ihjäl kultingarna. Själva fixeringen kan också vara nödvändig ur arbets- och skyddssynpunkt eftersom suggan kan bli arg eller känna sig trängd. Fastsatta djur börjar många gånger med ett onormalt beteende som till exempel att ihärdigt tugga på ett järnrör i boxen. Det beror på att de inte får utlopp för sina normala behov och grundläggande beteende.
Enligt svensk lag ska suggan ha tillgång till halm men det står inte hur mycket och med tiden har utgödslingsanläggningar ersatt halm och strö. Allt mindre kontakt mellan gris och människa hos ett djur som har stort behov av kroppskontakt ger också stressade individer som lätt biter av varandras öron eller svansar. I flera andra länder lever slaktsvinen instängda i små burar där de inte ens står fritt. Det gör förstås att de lättare klämmer ihjäl sina kultingar. Smågrisar kastreras också utan lokalbedövning. Alltför artificiella miljöer har gjort att suggan lätt får panik och blir uppskrämd när hon ska föda sina kultingar. Det har till och med hänt att hon dödat och ätit upp sina kultingar. De sista 3-4 månaderna innan slakt lever grisarna mycket trångt.
Tunga arbetsmoment i många gånger illaluktande och fuktiga lokaler gör att både djur och människor blir stressade. Att arbeta i en svinfabrik med tusentals djur är ingen värdig arbetsplats. Högljudda skrik och ett stort skrammel av plåt gör inte saken bättre av alla olika stationer i ett slakteri som grisen ska passera. Hemska scener kan utspela sig i en modern slakterifabrik när grisarna ska fösas in i olika fållor. Därtill kommer gasning, blodavrinning och skållning innan slaktkroppen till sist blir hängande i kylrummet.
Skandalen i svenska slakterier med grisar som skållas levande finns i färskt minne. Ändå diskuteras den dåliga lönsamheten som aldrig förr i svensk grisindustri. För få industriella produktioner gör att Sverige måste importera mer kött.
Liksom de flesta av våra svenska husdjur trivs grisen bäst i sin naturliga miljö. Deras behov skiljer sig inte så mycket vare sig från människor eller andra djur. De gillar att böka i jorden och har även en annan uppgift, utöver att bli mat åt oss människor. Grisen är en bra markberedare. De är enormt starka djur. Lyftkraften på trynet som är en av djurrikets allra bästa näsor ligger på cirka 300 kg. Detta är en av förklaringarna att grisarna hålls instängda i alltför små burar i den svinaktiga danska och svenska grisindustrin. Ett besök i en sådan fabrik är hästlängder från bilden av djurvännen Astrid Lindgrens Emil i Lönnebergas ”griseknoe.”
För cirka etthundrafemtio år sedan hade en vanlig gård i regel tre utegrisar som alla levde fritt. Sen kom Amerikafläsket och grisindustrin som utvecklades parallellt med mjölkindustrin. Frågan är om det var bättre att vara gris förr i ett bristsamhälle än i nuvarande överflödssamhälle?
De svenska svinfabrikanterna med LRF:s ordförande Lars-Göran Pettersson i spetsen lobbar i EU för att få importera mer GMO-foder avsett för grisuppfödningen, med motiveringen att få ner foderkostnaderna och öka lönsamheten. Argumentet är att den dåliga lönsamheten beror på höga foderkostnader som i själva verket handlar om ett fläsköverskott i Europa.
Grisarna utfodras i regel med GMO-majs och GMO-soja importerat från länder som till exempel Brasilien och Argentina. På utlandsägda arealer i de länder där alla inte har mat på bordet importerar istället EU allt foder till sina djurfabriker. För den som väljer GMO-fritt foder och livsmedel skapas istället en stor chans att sälja till ett högre pris, vilket skulle gynna grisfabrikörerna på längre sikt. Jordbruksminister Eskil Erlandssons och EU:s kommissionär för jordbruk Marianne Fischer Boels ståndpunkt är dock densamma som LRF.
Det som styr den gemensamma jordbrukspolitiken i EU är således de stora kött-, mjölk och svinfabrikanterna som inte sällan själva har utländska ägor.
En kontraproduktiv jordbrukspolitik avslöjar också att fläsket får frysas i tre månader. Härsket fläsk som sedan kan kryddas med E-tillsatser och smakförstärkare för att därefter hamna på middagsbordet.
Grisen är ett anpassningsbart djur. Den ger också mycket kött och föder många kultingar vilket ger bra avkastning, sett ur lantbruksekonomisk synvinkel. Ekonomerna har också räknat ut att grisen har rekordet bland de större husdjuren när det gäller att producera kött per hektar mark.
Under det senaste århundradet har man i takt med att människor blivit allt fetare av alltmer onyttig snabbmat, chips, läsk och annat fabriks- och kemikaliebaserad mat istället gått in för att öka de kroppsdelar på grisen som man får mest betalt för. Grisen har blivit en produktionsenhet, vilket gjort att vi fått smala och avlånga kroppar i fabrikerna.
Grisen får energi från den tjocka fettvävnaden, men med tiden har genetikerna valt ut den generation som ger mest muskler, eftersom människor numera inte vill ha fett fläsk.
Ett ensidigt och dåligt grisfoder ger dåligt sammansatt fett. Annat är det om grisen får gå ute och böka fritt i naturen där den kan äta olika sorts gräs och lämpliga rötter. Ett sådant kött blir automatiskt rikt på Omega 3 och Omega 6, vilket är bra för oss människor. En farlig fettsammansättning ger däremot en större mängd av det skadliga kolesterolet, som kan orsaka åderförkalkning och bidra till en ökning av hjärt- och kärlsjukdomar. Men det stora problemet för oss människor är att fettet idag inte ligger utanpå och är lätt att skära bort utan istället är insprängt i köttet. Fettlagret var förstås tänkt att ge ett skydd på vintern mot kyla och brist på mat.
Det är inte konstigt att grisarna får bära skulden för den nya så kallade svininfluensan, som i muterad form kan utgöra en risk för pandemi. Industrihangarer med tiotusentals djur är en god smitthärd, liksom bristande djurhållning i en ovärdig matindustri.
NINA ÖSTMAN
författare till boken Vad gör du människa? Om djuruppfödning och gifterna i det vi odlar och äter som kommer ut i veckan.
