Målet för Lidman och Linton framstår som en samhällsfinansierad variant av föräldralön. Föräldrar – och forskning visar att det närmast uteslutande blir kvinnliga föräldrar – ska få pengar och ”själva fostra sina barn i hemmet”.
Jag upplever att de allra flesta föräldrar fostrar och tar hand om sina barn efter bästa förstånd och förmåga. Däremot är vi många som önskar jobba heltid och under tiden låta barnen ta del av verksamheten i den pedagogiska förskolan.
Förskolan är för många av oss inget nödvändigt ont, utan en kvalitativ verksamhet där barn i gemenskap med andra lär och tränar på socialt samspel. Eventuella brister i förskolan kan avhjälpas genom mer resurser, mindre barngrupper, högre krav på personalens utbildning och samtidigt bättre arbetsvillkor och status för de som jobbar med små barns utveckling.
Självklart är förskolan valfri för föräldrarna. Kommunerna bör också försöka erbjuda familjedaghem som alternativ i den utsträckning det finns villiga daghemsvårdare och föräldrar som önskar detta för sina barn. Men varför skulle samhället ge kontantbidrag för att förstärka månadsekonomin för föräldrar som väljer att inte förvärvsarbeta? De flesta av Sveriges kommuner erbjuder idag vårdnadsbidrag.
Överlag har föräldrarnas intresse för detta bidrag varit ljumt. Självfallet skulle ett betydligt högre belopp kunna öka intresset, men ligger det verkligen i samhällets och barnens intresse? Om man inte behöver äldreomsorgen, akutsjukvård eller brandkårens insatser, ska man då få utbetalning av de pengar som man indirekt betalat till dessa verksamheter via skatten?
Förhoppningsvis anser ingen det. För mig är det en lika skev argumentation att kräva del av pengarna som går till förskola och finansieringen av maxtaxan. Menar Madeleine Lidman och Otto Linton även att barnlösa eller äldre ska få ta del av de barnomsorgsresurser som förvärvsarbetande föräldrar med barn i förskolan indirekt får del av?
Förskolan är det första steget på det organiserade livslånga lärandet. Då skolstarten sker relativt sent i Sverige så blir rollen som skolförberedande än mer viktig för förskolan och förskoleklassen. Tidigare regeringar har infört maxtaxa, allmän förskola, samt rätt till förskolevistelse minst 15 timmar i veckan för barn till föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Detta är otillräckliga reformer som måste byggas ut.
Var finns valfriheten för den arbetslösa förälder som tvingas hämta sina barn på förskolan innan lunch, utevistelse eller utflykt? Var finns ”barnets bästa” i beslutet att barn som blivit storasyskon ska ryckas upp från sina rutiner, kompisar och den pedagogiska verksamheten i förskolan? Inte minst barn med många syskon och annat modersmål än svenska drabbas av den ambivalenta förskoleinställningen hos alla partier.
ERIKA ULLBERG (S)
landstingsfullmäktigeledamot Stockholms län
