Allt fler EU-länder öppnar för arbetskraftsinvandring. Rädslan har försvunnit, skriver Joakim Palme och Kristof Tamas.
Framtiden överraskar oss ständigt. Ett bra exempel är östutvidgningen av EU för två år sedan. Det blev ingen anstormning av vare sig arbetskraft eller sociala turister.
Institutet för Framtidsstudier offentliggör i dag en ny rapport om migrationen efter EU:s östutvidgning författad av Kristof Tamas och Rainer Münz: Labour Migrants Unbound?
Där jämförs fyra länder; Sverige som helt saknar särregler och Storbritannien som har väldigt begränsade särregler och Österrike och Tyskland som valt att ha restriktiva övergångsregler.
När den Europeiska unionen fick tio nya medlemsländer den 1 maj 2004 ökade i ett slag befolkningen med omkring 20 procent till nära 460 miljoner.
Inkomstskillnaderna var större än vid någon annan tidigare utvidgning. Rädslan för 50 miljoner nya EU-medborgare i arbetsför ålder var därför omfattande i de gamla EU-länderna.
Övergångsreglerna medger att de gamla EU-länderna kan tillämpa sina nationella, restriktiva regimer för arbetskraftsinvandring gentemot 8 av de nya medlämsländerna. Den första tvåårsperioden upphörde att gälla den första maj i år men övergångsreglerna kan fortsätta gälla ända fram till 2011.
Till Sverige kom oväntat få nya arbetstagare – från 3 800 personer år 2003 ökade antalet till 5 200 år 2004, men föll tillbaka till 4 500 år 2005. Välfärdssystemet har inte kantrat.
Enligt Försäkringskassan ”exporterades” mellan mars och december 2004 endast 900 000 kronor till barnfamiljer från något av de nya medlemsländerna. En spottstyver av de totala utgifterna på familjepolitiken. Utnyttjandet av arbetslöshetsunderstöd har varit mycket begränsat.
Trots vissa särregler välkomnade Storbritannien de nya arbetstagarna från Central- och Östeuropa. Stor efterfrågan på arbetskraft i såväl offentlig som privat servicesektor har gjort att migranterna absorberats av en expansiv arbetsmarknad.
Sedan utvidgningen och fram till sista september 2005 registrerades 293 000 ansökningar från arbetstagare från de nya medlemsländerna.
Av dessa personer beräknas en tredjedel ha varit i landet redan innan utvidgningen. Många av dem som inte haft uppehålls- eller arbetstillstånd har således kunnat söka lagliga tillstånd.
Trots restriktiva övergångsregler har medborgare från de nya medlemsländerna inte varit helt förhindrade från att bosätta sig i Tyskland och Österrike. I Österrike ökade inflödet av medborgare från de nya medlemsländerna något sedan utvidgningen, delvis kopplad till efterfrågan på säsongsarbetskraft och arbetskraft inom hushållen.
Både 2004 och 2005 kom 11 000 nya arbetstagare. Trots begränsningar i rätten i egenföretagares rörlighet, ökade deras antal både i Österrike och i Tyskland. Tyskland fortsatte tillämpa de bilaterala avtal för säsongsarbetskraft med vissa grannländer, främst Polen, som funnits under hela 1990-talet. Via dessa avtal kommer fortfarande cirka 300 000 arbetstagare per år till Tyskland.
Våra resultat stöds av EU-kommissionens egen utvärderingsrapport från februari i år. De nya EU-ländernas arbetskraft har inte konkurrerat ut den inhemska arbetskraften eller sänkt genomsnittslönerna.
Den stora drivkraften bakom migrationen sedan EU-utvidgningen är helt enkelt efterfrågan på arbetskraft.
Vi noterar också, till skillnad från EU-kommission, att antalet migranter som sökt sig till Storbritannien och Irland varit mycket större än väntat, förmodligen som en effekt av stängda dörrar på annat håll.
Samtliga fyra länder som vi studerat har haft problem med svart arbetskraft. Omfattningen i Sverige är mindre känd än i de övriga länderna.
Nu är rädslan för massinvandring borta. Även Finland, Portugal, Spanien och Grekland har därför lyft bort övergångsreglerna och tilllämpar fri rörlighet för arbetskraften. Fler EU-länder överväger att lätta på restriktionerna under de närmaste tre åren.
Sen står EU inför nästa utvidgning med Rumänien och Bulgarien. Behovet av arbetskraft kommer att öka framöver. Konkurrensen om arbetskraft som efterfrågas av EU-länderna blir tuffare.
Den ekonomiska och befolkningsmässiga utvecklingen i flera av de nya medlemsländerna talar starkt för att också de snart kommer att bli invandrarländer.
Den avgörande framtidsfrågan är därmed inte om det kommer för många, utan om det kommer tillräckligt många arbetstagare.
