går inledde Israel operation Gjutet bly II. Insatsen för att stoppa hjälpfartygen på väg till Gaza var uppenbart inte av samma skala som Israels senaste ingripande i Gaza, men metoden, ideologin och uppträdandet var alltför likartat.
Än en gång våld som legitimt verktyg, än en gång överdrivet våld mot civila och än en gång tillgripandet av våld som det enda språket att tackla problem med. Även resultatet är mycket likt: en omvärld som är ännu mer rasande mot Israel samt oskyldiga offer.
Ingenting kunde vara mer legitimt än en protestflotta för att försöka fästa världens uppmärksamhet på den belägring av Gaza som pågått i cirka fyra år. De personer som var ombord i fartygen var huvudsakligen aktivister som ville utmana och provocera Israel. Det är vad politisk protest handlar om, att utmana och provocera. Israels svar på detta var skarpa vapen.
Precis som efter operation Gjutet bly överöstes den israeliska opinionen med förklaringar, rättfärdiganden, lögner och propaganda. Ockupationen av Gaza avslutades och samtidigt har Israel rätt att förhindra humanitär hjälp att nå Gaza. Ockupationen av Gaza avslutades och samtidigt hade hjälpfartygen kränkt israelisk lag och den israeliska suveräniteten. Våldet bestod av aktivisternas motstånd och inte de israeliska soldaternas aggressiva anfall på en grupp fartyg långt ifrån Israels territorialvatten. Ja, den israeliska propagandan skulle kunna försöka beskriva till och med piraterna utanför Somalia som en fredsbevarande styrka och motståndet mot piratverksamheten som en olaglig insats. Men det förefaller som om ingen i världen skulle ta sådana sorts påståenden på allvar.
I världens ögon har Israel förfallit efter Gjutet bly I och Gjutet bly II. Gårdagens mini-Gjutet bly kommer bara att kasta ytterligare bränsle på det internationella Israelhatets eld.
På samma sätt som ingen i Israel frågade sig, före ingripandet, vad som skulle hända om aktivisterna gjorde motstånd, frågar sig ingen i Israel nu om det hela var värt sitt pris i form av alla dessa diplomatiska, politiska och pr-mässiga förluster för ett land som hursomhelst mer börjar likna Nordkorea än en fri, öppen och liberal demokrati.
När dessa rader skrivs är den aktion, som i Israel fått det häpnadsväckande namnet Himlens vindar, långt ifrån över. Det största fartyget, med 600 traumatiserade aktivister, förs ännu i riktning mot hamnen i Ashdod och ingen vet vad som kommer att hända när det når hamnen. Men de största frågetecknen finns långt borta från Ashdods hamn, frågor som överhuvudtaget inte ställs i Israel: Varför? Varför belägras Gaza? Vad tjänar det för syfte? Vad har detta åstadkommit på fyra år? Hur mycket längre kan belägringen pågå och hur mycket skada har den ställt till med, inte bara i 1,5 miljoner palestiniers liv utan också på staten Israels framtoning och moralprofil?
Gjutet bly II igår demonstrerade att Israel lärde sig ytterst lite av Gjutet bly I (invasionen av Gaza kring nyår 2009). Nu är det dags att se om det internationella samfundet har lärt något av Gjutet bly I.
Kommer händelsen att vara bortglömd efter några dagar av diplomatiska protester och offentliga utfall, eller kommer världen denna gång att agera på riktigt? Ett uppmuntrande tecken syntes igår i form av uttalandet från EU:s utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton som krävde ett stopp för belägringen av Gaza. Detta borde vara hela världens åsikt och om det inträffar så kommer fartygsaktionen att betraktas som en succé.
Dessvärre visar historien att detta inte kommer att hända och att världen mycket snart har glömt saken och Gaza fortsätter att vara belägrat. Det må vara dåliga nyheter för palestinierna, men inte mindre dåliga för varje israel som uppriktigt bryr sig om sitt hemlands framtid.
Gårdagen var en av dessa dagar då det kändes mycket obehagligt att vara israel.
GIDEON LEVY
debattör och kolumnist på den israeliska tidningen Haaretz
Översättning: Lars Ryding
