Per Johansson, Robert DuPont och Kerstin Käll menar i en artikel på Brännpunkt (30/8) att svenska politiker ska tänka på barnen genom att undersöka möjligheten för hur man med stöd av FN:s barnkonvention ska kunna genomföra ytterligare “lämpliga åtgärder” i kampen för utopin om det narkotikafria samhället.

Artikelförfattarna berättar dessvärre inte hur en lämplig åtgärd ser ut, utan förespråkar istället ett bevarande av den repressiva förbudslinje som i Sverige har resulterat i ett fördubblande av narkotikarelaterade dödsfall sedan mitten av 90-talet. Det var med samma typ av vaga och orealistiska målsättningar som det internationella kriget mot narkotikan (The War on Drugs) en gång startades – och myntades som begrepp – av Robert DuPonts dåvarande arbetsgivare och president, Richard Nixon.

Definitionen av en lämplig åtgärd bör vara något som inte bara vill gott, utan också gör gott. En politik med genuin ambition att minimera narkotikamissbruk och dess skadeverkningar måste utgå från en lagstiftning som inte i onödan kriminaliserar människor samt en vårdapparat som inte stänger sina dörrar för människor med drogrelaterade problem. En god utgångspunkt med en rad åtgärdspunkter finns i form av den så kallade Missbruksutredningen som beställdes av regeringen, men som idag i stort sett ligger i malpåse.

Vi är förstås helt eniga om att mer bör göras för att bättre kartlägga hur vi kan skydda barn från narkotika. I detta hade man förstås också behövt väga in de negativa konsekvenser som uppstår till följd av alltför repressiv narkotikapolitik. Vår uppfattning är att en sådan vetenskaplig kartläggning med hög sannolikhet överlag hade kommit fram till helt andra slutsatser än organisationer som WFAD och RNS gör per automatik.

Varje onödigt dödsfall som uppstår i kölvattnet av den havererade svenska missbruksvården kan i själva verket härledas till prestigefull ovilja bland många ansvariga beslutsfattare att släppa taget om den hittills förda politiken. Alla traditioner är inte av godo, och den svenska narkotikapolitiken är ett för alla drabbade smärtsamt tydligt exempel på just detta.

Sverige är vad det gäller synen på narkotika i behov av ett paradigmskifte vars fundament bör utgöras av en fungerande skola, en human socialpolitik som erbjuder tidiga insatser för såväl den hjälpsökande som dess anhöriga samt – för att upprepa något som i ett civiliserat samhälle borde vara en självklarhet – en vårdapparat som inte stänger ute människor med beroendeproblematik från livsnödvändig behandling.

Detta är vad som är viktigt och centralt, inte hur många gånger ordet narkotika förekommer i internationella konventioner. Om man är seriös med att vilja skydda barn från missbruk så ser man till att bibehålla ett öppet sinne för effektiva åtgärdsprogram och beprövat preventionsarbete, även när detta går stick i stäv med ideologi eller tidigare felslut.

ARVIN YAROLLAHI (MP)

läkare och medgrundare av Centrum för Narkotikavetenskap

JENNY SONESSON (FP)

socionom, ersättare Stockholms läns landstingsfullmäktige

KARIN RÅGSJÖ (V)

socionom, vice gruppledare Stockholms Stad

ALFRED ASKELJUNG (C)

liberal debattör, aktiv inom Stureplanscentern

VICTORIA NILSSON

ordförande Fria Moderata Studentförbundet