Sveriges barnfattigdomsbegrepp utgår ifrån våra mått och vår standard.

Ann-Katrin Åslund

I Sverige behöver ingen svälta ihjäl i. Ingen behöver heller vara utan tak över huvudet eller utan akut läkarvård. Det kan tyckas märkligt att tala om barnfattigdom i ett land som fortfarande är ett av världens rikaste länder. Det finns politiker som vägrar ta ordet barnfattigdom i sin mun – de menar alltså att något sådant inte finns här. Nu har även BRIS sällat sig till den skaran.

Efter Uppdrag Gransknings program (SVT 16/1) så diskuteras nu om barnfattigdom verkligen existerar i Sverige. Men att ifrågasätta om det finns barnfattigdom i Sverige år 2013 hjälper inte de barn som är ekonomiskt utsatta och som behöver samhällets stöd.

Att starta en pseudodebatt om ordets betydelse istället för att diskutera vad som kan göras för att ge utsatta barn i Sverige en bättre vardag gör inte vardagen bättre för de barn i vårt land som lever i ekonomiskt utsatta familjer.

Det är omöjligt att jämföra den fattigdom som finns i Sverige med den i länder vars genomsnittliga levnadsstandard är klart lägre än vår. Sveriges barnfattigdomsbegrepp utgår ifrån våra mått och vår standard. Och så måste det vara. I annat fall innebär det att människor som bor i länder som räknas som rika aldrig kan uppleva fattigdom.

Det spelar egentligen inte så stor roll vad man väljer att kalla det faktum att det finns alldeles för många barn i vårt land vars föräldrar inte har råd med skolresan, utflykten eller att barn väljer att tacka nej till kalaset för att de inte har råd med en liten present. Att växa upp i en familj där en eller båda föräldrar saknar arbete är en klar nackdel och stor riskfaktor för att själv växa upp och hamna i samma situation. Det är förödande med generationer av barn som får växa upp i familjer där det ”normala” är att ingen vuxen har ett arbete för att försörja sin familj. Skillnaderna mellan barn som lever i de ekonomiskt svagaste familjerna och de barn som lever i de ekonomiskt starkare familjerna är alltför stora.

Folkpartiet i Stockholm har tagit fram ett program för att motverka barnfattigdom som bland annat handlar om garantier för snabb budget- och skuldrådgivning till barnfamiljer, fler sommarjobb till ungdomar, internetuppkoppling i försörjningsstödsnormen bland annat just sådant som medverkar till att ge familjer, barn och ungdomar verktyg till att kunna förändra sin situation.

Fattig eller rik är relativa begrepp. Om en familj inte har råd till en skolresa på grund av att föräldrarna behöver pengar till rökning så behöver den familjen troligtvis få ekonomisk rådgivning. Det förtar inte det faktum att det påverkar deras barn som får en mer begränsad ekonomisk tillvaro, vilket säkerligen i förhållande till klasskamraterna kan upplevas som fattig.

Att vissa organisationer i kampanjer och uppenbart oseriösa undersökningar snedvridit debatten är beklagligt och det är bra att det uppmärksammas. Men det är olyckligt om det resulterar i hårklyveri om ordets betydelse istället för att fokusera på den verkliga utmaningen.

Det är beklagligt att Bris, som annars är en organisation med högt anseende, efter ifrågasättande i nämnda SVT-intervju nu backar från att använda ordet barnfattigdom. Folkpartiet i Stockholm kommer fortsätta använda begreppet barnfattigdom. För det finns en viktig poäng med att använda denna retorik – barnens situation blir än mer uppmärksammad och synliggjord. Att förneka deras relativa fattigdom får tyvärr bara motsatt effekt i sammanhanget.

Folkpartiet i Stockholms stad har via sin blogg öppnat upp för en dialog med medborgare där man kan inkomma med förslag i syfte att minska barnfattigdomen.

ANN-KATRIN ÅSLUND (FP)

gruppledare i socialnämnden, ordförande Spånga-Tensta stadsdelsnämnd