Vad vill regeringen när landshövding Mats Svegfors ska granska den politiska maktmodell som gällt i Sverige i 400 år? Ingen regering tillsätter en så här viktig utredning utan att ha en dold eller öppen agenda, skriver de tre moderata kommunpolitikerna Ulf Kristersson, Hans Wallmark och Kristina Axén Olin.
Den nya statliga "ansvarsutredningen" ska undersöka om den politiska maktmodell som skapades av Axel Oxenstierna för 400 år sedan fortfarande står sig, eller om EU-medlemskapet, regionaliseringen och andra nymodigheter ska leda fram till viktiga förändringar av grundlagen.
Ungefär så breda var penseldragen när samordningsminister Pär Nuder häromdagen presenterade utredningens direktiv. Det kan bli decenniets viktigaste svenska utredning.
Trots Pär Nuders öppna och sökande andemening, och trots det kloka valet av landshövding Mats Svegfors till utredningsordförande, blir vi misstänksamma. Ingen regering tillsätter en parlamentarisk utredning i en så viktig fråga utan att ha en agenda - öppen eller dold.
Vad vill regeringen egentligen? Vilken makt ska flyttas - och vart?
Det finns väl skäl att tro att statsminister Göran Persson känner frustration bland sina EU-vänner i Bryssel över att inte ha samma direktstyrda ministerier och kontroll som finländarna och fransmännen. Där finns nog en förklaring till utredningen.
Men ett filosofiskt perspektiv i grundlagsfrågor är inte alls fel. Tvärtom har det alltför ofta saknats i Sverige. Det finns också goda skäl att diskutera balansen mellan individernas och familjernas rättigheter å ena sidan och de politiska sektorernas skyldigheter å den andra. Men två hårdkokta frågor måste snart besvaras.
Den första är: vill regeringen att staten tar över också den formella makten från kommunerna och öppet avvecklar det kommunala självstyret? Eller ska lokala samhällen tvärtom i framtiden få utvecklas efter egen kraft och tillåtas pröva helt olika vägar till framgång?
Att nu kommunalpolitiker från norr till söder och från höger till vänster plötsligt är överens och tar strid för den urholkade kommunala självbestämmanderätten, kanske inte förvånar eller imponerar.
Men viktigare än några kommunalråds fåfänga är frågan om hur ett land bäst utvecklas: på ett enda vis genom en enda väg, eller genom många olika experiment och mångas olika övertygelser?
När man får ansvaret att leda en kommun slås man av hur dramatisk skillnaden är mellan den nationella politiken och den lokala. I riksdag och regering finns alltid bara en - just en - av allt. Vill man ha objekt att jämföra sina resultat med måste man resa utomlands. I den lokala politiken finns i varje fråga dussintals kommuner att jämföra de egna prestationerna med.
Vad gör framgångsrika kommuner som Nacka, Ljungby och Umeå, som våra egna kommuner Strängnäs, Ängelholm och Stockholm kan lära av? Bara ledarnas nyfikenhet och prestationslusta sätter gränser för den ambitiöse kommunpolitikern.
Denna fråga spränger de traditionella politiska gränserna och drar upp helt nya.
Det är en allvarlig borgerlig missuppfattning att bara socialdemokrater vill centralstyra och klampa in på andras ansvarsområden, som när de förbjuder privata sjukhus och påbjuder statliga maxtaxor. Den borgerliga regeringen för tio år sedan var lika entusiastisk för rättighetslagar utan förankring i lokal demokrati och ekonomi.
Så fort något uppfattas som riktigt viktigt är också borgerliga politiker snabbt framme med det "nationella" prefixet. Det lokala självstyret har en idémässig tyngd, som borde göra frågan lika självklar för moderaterna som skatterna.
Den andra viktiga frågan handlar om Sveriges agerande i EU. Våra självständiga statliga myndigheter har nog länge varit en styrka. Frågan är om det ännu gäller.
Att styra med generaldirektörsutnämningar och regleringsbrev är inte detsamma som att fatta omedelbara politiska beslut och göra myndigheten till ett effektivt redskap för den politiska ledningen. Den som har ansvaret ska faktiskt också ha makt att styra.
Några grundprinciper borde i vart fall prägla den nya ansvarsutredningens arbete:
Den som vill bestämma ska tvingas stå för notan. Allt annat föder missbruk och vanmakt. Och politiska förändringar som vilar på folkets mandat ska snabbt kunna slå igenom i konkret handling - såväl lokalt som nationellt.
Det handlar om att skapa förutsättningar för mångfald. Rätten att vara olik innebär att kommuner ska ges möjlighet att göra sådant som vi uppskattar - låga skatter, lokala poliser och ett gott näringslivsklimat - men också för andra att göra precis tvärtom. Med ett fungerande självstyre får vi fler exempel. Goda och dåliga.
Dagens politiska styrsystem blandar det sämsta av flera världar. Nyutnämnda ministrar tillåts sitta i tv och utlova allsköns "förbättringar" på andras bekostnad. Lokala politiker ska sedan leverera dessa reformer med pengar de inte har, och kanske inte ens vill skaka fram.
Myndighetsstyrningen går via personkontakter och svågermässig utnämningspolitik och inte genom öppen och tydlig politisk maktutövning. Det är legitimt att utöva politisk makt. Men bara om man själv har förtjänat mandatet.
Kanske finns här ändå en framkomlig väg. En helt ny historisk kompromiss. Om socialdemokraterna vill strömlinjeforma den statliga byråkratin, så den blir ett effektivare verktyg i EU-samarbetet, bör det bli moderaternas uppgift att renodla det lokala självstyret.
Ulf Kristersson
kommunalråd (m) i Strängnäs
Hans Wallmark
kommunalråd (m) i Ängelholm
Kristina Axén Olin
oppositionsråd (m) i Stockholm
