Humanismen är per definition för universella värden, såsom jämställdhet mellan alla medborgare i alla länder, internationell solidaritet och samarbete för demokrati och medmänsklighet. Att koppla detta till fascism eller rasism går inte ihop.

Christer Sturmark, Levi Fragell, Staffan Gunnarson och Anna Bergström.

Under en längre tid har det på denna och andra debattsidor spridits mer eller mindre grova missförstånd om sekulär livsåskådning i allmänhet och förbundet Humanisterna i synnerhet. I vissa fall har osakligheterna utvecklats till excesser i vilda fantasier och grova anklagelser som är verklighetsfrämmande men ändå obehagliga.

Till dessa besynnerliga utfall hör påståenden om att vi skulle spela högerextrema krafter i händerna eller rent av själva vara främlingsfientliga och föreställningar som att vi skulle organisera huliganer som infiltrerar religiösa möten och förfalskar gåvobrev. Allt detta är givetvis rena påhitt.

Humanismen är per definition för universella värden, såsom jämställdhet mellan alla medborgare i alla länder, internationell solidaritet och samarbete för demokrati och medmänsklighet. Att koppla detta till fascism eller rasism går inte ihop.

Humaniströrelsen är en kosmopolitisk rörelse, som inte betraktar några människor som ”främlingar”, oavsett varifrån de kommer. Själva konstruktionen av främlingsfientlighet som idé är oförenlig med humanismens ideologi och grundläggande värderingar.

Att denna diskussion har kunnat uppstå i Sverige har troligen sin förklaring i att Humanisterna etablerade sig ganska sent, till skillnad från många av våra systerorganisationer i övriga länder i Västeuropa. Organisationen i Sverige bildades inte förrän 1979 och först under de senaste åren har humaniströrelsen blivit mer synlig och etablerad i samhällsdebatten.

I svenska medier har religionskritiken lyfts fram som central i rörelsen, kanske i större grad än hos många av våra europeiska vänner. Det kan ha bidragit till att många inte förstått den värdegrund vi har eller vilka motiv som leder oss i arbetet.

I länder som Holland, Tyskland, Belgien och Norge skulle ingen komma på idén att misstänka humanister för främlingsfientliga böjelser. Där har den organiserade humanismen varit stark sedan tiden efter andra världskriget.

I Norge blev exempelvis humaniströrelsens ordförande, förra kulturministern Åse Kleveland, utsedd att leda det nationella arbetet med att ta fram minnesmärken för offren efter Anders Behring Breiviks terrordåd den 22 juli ifjol.

Den norska debattör som till äventyrs skulle framföra misstanken att Kleveland eller hennes humanistorganisation skulle vara främlingsfientlig eller vilja fiska i grumliga högerpopulistiska vatten, skulle mötas av ett gapskratt.

I Polen är humanisterna inte bara kritiska emot katolska kyrkans agerande och värdegrund, utan också mot allt vad fascism och rasism heter. Förstås.

På 90-talet bedrev det norska humanistförbundet ett intensivt upplysningsarbete mot nynazism, antisemitism och högerextremism, i vilket det svenska förbundet också var delaktigt. Humanisternas tidskrift publicerade artiklar och intervjuer på det antifascistiska temat med bl a Heléne Lööw och Stieg Larsson. Under hela förbundets existens har markeringen mot nazism, fascism och främlingsfientlighet varit solklar. Humanisternas lokalavdelning i Göteborg var i religionsfrihetens namn engagerad i att stödja – mot en del politikers intresse – byggandet av den första moskén i staden.

Välrenommerade samhällsanalytiker i USA skulle aldrig komma på tanken att omtala humanister som främlingsfientliga. Däremot har många kristna motståndare där velat utmåla de amerikanska humanisterna som alltför liberala och vänstervridna, som socialister eller till och med kommunister. Att betecknas som anhängare av ett sekulärt samhälle, FN och mänskliga rättigheter fungerar som ett skällsord för vissa troende på högerkanten i USA.

I den svenska debatten har vi betonat det sekulära samhället som ledstjärna, men det räcker givetvis inte. I Humanisternas samhällsvision ingår också det demokratiska rättsamhället, med religions- och livsåskådningsfrihet och mänskliga rättigheter som självklara grundpelare.

Det sekulära projektet i sig själv är inte ett tillräckligt försvar för mångfald och frihet; utan demokrati och en fungerande rättsstat uppstår inte detta av sig själv. Ett sekulärt samhälle kan lika gärna vara totalitärt, som i det forna Sovjetunionen och andra kommunistdiktaturer, där den ”vetenskapliga ateismen” och (den okritiska) rationalismen var ledstjärnan.

Med detta sagt är det minsta man kan förvänta sig av våra kritiker att de också går till källorna, läser våra program och orienterar sig om vår historia. De skall då finna att främlingsfientlighet är otänkbar i humanismens själva essens. När vi granskar och kritiserar olika kulturer och livsåskådningar är det aldrig för att vi ser andra som främlingar, utan tvärtom som individer med samma intressen och behov som vi, som människor med samma rättigheter och skyldigheter.

Svensk samhällsdebatt mår bäst om den inte smutsas ned av populism och slappa nidbilder av motståndarna. Vi hoppas att vi får se mindre av sådant i framtiden.

CHRISTER STURMARK

ordförande förbundet Humanisterna

LEVI FRAGELL

före detta president i den internationella Humanistunionen

STAFFAN GUNNARSON

vicepresident i den Europeiska Humanistfederationen

ANNA BERGSTRÖM

styrelseledamot i Humanisterna och doktorand vid Folkhälsovetenskapliga Institutionen, Karolinska Institutet.