Roberto Saviano som genom boken Gomorra gjort den organiserade brottsligheten i Neapelområdet känd långt utanför Italiens gränser ”och till följd därav lever under konstant dödshot”, meddelade nyligen att han lämnar landet.

Beslutet kom sedan det avslöjats att camorran tänker döda Saviano och hans livvakter ”före december månads utgång”.

Saviano säger i ett uttalande att han inte längre orkar leva under jorden, på ständig flykt, omgiven av karabinjärer som skyddar honom natt och dag.

Han måste någon gång få leva som en vanlig människa:

”För helvete, jag är ju bara tjugoåtta! Och jag vill fortfarande skriva, skriva, skriva, därför att det är min stora lidelse och mitt sätt att göra motstånd, och för att skriva måste jag få stoppa ner mina händer i verkligheten, ta på den, känna doften och svetten och inte leva som steriliserad i en högtryckskammare, i karabinjärernas kaserner– idag här, i morgon tjugo mil bort – fraktad omkring som ett paket utan att veta vad som hänt eller kan komma att hända.”

Trots stödet från enskilda och även från officiellt italienskt håll känner sig Saviano ­ensam. Han märker att han förändrats och ­blivit misstänksam och försiktig.

I början var han stolt över uppmärksamheten kring boken och filmen. Men nu frågar han sig allt oftare varför det är han, och inte de camorra-bossar som fortfarande är på fri fot, som skall behöva leva i fångenskap.

Vore det inte på tiden att svenska författare och intellektuella ­uttalade sin solidaritet med Roberto Saviano, precis som man tidigare gjorde med Salman Rushdie?

Det gäller det fria ordet och möjligheten att kritisera samhälleliga missförhållanden utan att behöva riskera livet.

Vad säger Sveriges Författarförbund?

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Författare