Mohamed ElBaradei.
Hotet från massförstörelsevapen framstår åter som den största utmaningen mot internationell fred och säkerhet. Enligt aktuella rapporter finns det för närvarande 10-15 länder som innehar eller eftersträvar massförstörelsevapen.
Är Irak unikt, eller är Irakkriget den nya modellen för hur sådana ickespridningsproblem ska hanteras? Finns det ännu utrymme för alternativ vars resultat är mindre oförutsägbara och som är mindre dyrbara i termer av människoliv?
I det kalla krigets bipolära värld användes kärnvapenavskräckning för att upprätthålla en bräcklig säkerhet som innefattade supermakterna, deras allierade och inflytandesfärer. Slutet på det kalla kriget var ett kolossalt steg framåt, men oförmågan att utnyttja de möjligheter som därigenom öppnades - att fylla tomrummet med ett nytt, demokratiskt globalt säkerhetssystem - kan ha fört oss två steg tillbaka.
Gamla etniska konflikter och kulturella motsättningar, som legat latenta både mellan och inom nationer, vaknade åter till liv.
FN-systemets
kollektiva säkerhetssystem, paralyserat under det kalla kriget, har inte lyckats återskapa sig själv för att komma tillrätta med dessa förändringar och nya hot.
Långvariga konflikter, som i Mellanöstern, Kashmir och på den koreanska halvön, utgör fortfarande oläkta sår med föga hopp till lösning. Och nya konflikter har hanterats antingen bristfälligt, som i Rwanda och Burundi, eller helt utanför FN:s regi, som i Kosovo.
Resultatet är en i stor utsträckning fastlåst situation.
De erkända kärnvapenstaternas (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) uteblivna nedrustningsåtaganden enligt icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) motsvaras av en ovilja bland några av icke-kärnvapenstaterna att underkasta sig nya folkrättsliga instrument, som skulle göra det möjligt för det internationella atomenergiorganet IAEA att på ett trovärdigt sätt verifiera att dessa stater lever upp till sina icke-spridningsåtaganden.
Flera andra länder befinner sig mellan dessa båda grupperingar. Vissa får skydd under en
eller flera kärnvapenstaters ”kärnvapenparaply”, andra (Indien, Israel och Pakistan) har valt att stanna utanför NPT. Några NPT-stater misstänks bedriva hemliga kärnvapenprogram, andra stater eftersträvar kemiska och biologiska vapen som ”billiga alternativ” till kärnvapnen.
Slutligen finns det icke-statliga terroristgrupper som, vilket påvisades den 11 september, inte drar sig för att skaffa och använda massförstörelsevapen.
Är vi därmed tvungna att dra slutsatsen att det är meningslöst att försöka kontrollera massförstörelsevapnen genom ett kollektivt, normbaserat globalt säkerhetssystem - och att det enda till buds stående alternativet är militära attacker i förebyggande syfte på grundval av att ett land kan tänkas inneha sådana vapen?
Jag tror att vi måste reformera det förstnämnda systemet snarare än att hålla till godo med det senare. Detta kräver naturligtvis att FN:s kollektiva säkerhetssystem återskapas och moderniseras för att motsvara dagens verklighet - genom exempelvis överenskomna
begränsningar i bruket av vetorätten och stående FN-styrkor med flexibilitet att ta sig an ett antal företeelser efter det kalla kriget.
Men det kräver också att vi förstår kopplingen mellan säkerhet och den underliggande driften att skaffa mer och mer kraftfulla vapenarsenaler.
Det kraftigaste incitamentet att skaffa sig massförstörelsevapen existerar i regioner som kännetecknas av ständiga spänningar och långvariga konflikter. Det är typiskt att de flesta misstänkta försöken att skaffa massförstörelsevapen konstateras i Mellanöstern, en oroshärd av konflikter sedan mer än ett halvsekel.
Vi kan inte fortsätta låtsas att sådana varbölder kommer att läka av sig själva. Lösningar för dessa ständiga konflikter måste eftersträvas på allvar. Då bör oron för spridning av massförstörelsevapen hanteras parallellt samt utgöra en integrerad del av övergripande fredsöverenskommelser.
Vi måste åta oss att hantera inte bara symptomen utan också de grundläggande orsakerna till konflikter - framför allt klyftorna
mellan rika och fattiga, motsättningar mellan olika kulturer samt regimer där mänskliga rättigheter förtrycks brutalt.
Inget kollektivt säkerhetssystem kan vara hållbart som på kärnvapensidan baseras på fortsatt bristande överensstämmelse mellan ”de som har” och ”de som inte har”. Som Canberrakommissionen konstaterade för fem år sedan: ”En stats innehav av kärnvapen utgör en ständig lockelse för andra stater att likaledes försöka anskaffa sådana vapen”.
Den nya visionen för global säkerhet måste verka för att avskaffa denna asymmetri genom att delegitimisera massförstörelsevapnen. Den måste vara allomfattande till sin natur, och garantera att alla stater som ansluter sig också omfattas av det nya säkerhetssystemet.
Endast genom att avskaffa motiven att anskaffa massförstörelsevapen kan vi hoppas att på allvar förbättra den globala säkerheten.
Mohamed ElBaradei
generaldirektör
Internationella Atomenergiorganet (IAEA)
