Den svenska regeringen tillsätter en utredning om möjligheterna att införliva ett demokratikriterium i svensk vapenexportkontroll. Frågan har fått extra aktualitet genom den senaste veckans debatt om exporten till Saudiarabien. I debatten har emellertid syftet med kriterier för vapenexporten inte berörts. Vad vill länder uppnå genom att förhindra att en viss export av vapen äger rum?
EU-länderna har saknat en djupare bedömning av vilken typ av regering som köpte vapnen.
Mark Bromley
En djupare insikt i frågan skulle leda till en större förståelse för de fallgropar och löften som ett demokratikriterium i Sveriges vapenexportkontroll innebär.
Alla länder som exporterar militärutrustning har ett intresse av att förhindra export till mottagare som utgör ett hot mot deras nationella säkerhet. Stater har också skyldigheter som har sitt ursprung i folkrätten. Länderna har i synnerhet en skyldighet att förhindra brott mot FN:s vapenembargon och att säkerställa att kränkningar av folkrätten inte underlättas genom deras vapenexport.
Därtill kommer att det finns två andra metoder som stater har att tillgå när de ska bestämma om vapenexport ska tillåtas: ”generella förbud” och ”riktlinjer från fall till fall”.
Generella förbud syftar till att uttrycka ett ogillande av eller motstånd mot den politiska utvecklingen i ett mottagarland. Som ett exempel kan nämnas att västländerna mellan 1949 och 1994 bibehöll ett förbud mot vapenexport till öststaterna. Det fanns strategiska motiv bakom förbudet, men det fungerade också som ett uttryck för motståndet mot sovjetisk politik.
Riktlinjer från fall till fall syftar till att förhindra export av vapen som troligen kan komma att användas under vissa omständigheter. Besluten tas då baserade på en utvärdering i varje enskilt fall. Vem är mottagare av vapnen? Hur är det mest sannolikt att de kommer att användas? En av de mest ambitiösa uppsättningarna av riktlinjer från fall till fall är de åtta kriterier som åtföljer EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport. EU:s kriterier fokuserar bland annat på att förhindra vissa överföringar när det är troligt att vapnen kommer att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller för att attackera ett annat land.
Sedan det kalla krigets slut märks två tydliga trender i EU. Den första är att större fokus lagts på utveckling och genomförande av riktlinjer från fall till fall och en förflyttning från generella förbud. För det andra har länder försökt harmonisera sina nationella genomföranden med EU:s kriterier. Trots dessa försök finns det emellertid fortfarande betydande skillnader mellan medlemsländernas attityd gent-emot vapenexport till vissa adressater, speciellt när viktiga politiska, strategiska och ekonomiska överväganden spelar in.
När Sverige diskuterar huruvida man ska anta ett demokrati- kriterium måste man bestämma inte bara dess möjliga innehåll, utan också dess syfte. Ska syftet vara att uttrycka ett ogillande av andra länders politik, som vid ett generellt förbud? Eller ska syftet vara att förhindra att svenska vapen används på vissa sätt, till exempel för att angripa pro- demokratiska demonstranter eller kränka mänskliga rättig- heter, som med riktlinjer från fall till fall?
Med det första måste Sverige definiera vad som utgör en demokrati och bestämma hur ett samarbete om anskaffning och produktion av vapen med andra EU-länder som kan vara ovilliga att anta den här typen av generella förbud ska gå till. Väljer man det andra måste Sverige fastställa hur de existerande från fall till fall-riktlinjerna kan förbättras för att lättare upptäcka och förhindra att sådana överföringar sker.
Det finns emellertid ett möjligt tredje alternativ: att se ett demokratikriterium som ett medel för bättre information vid genomförandet av existerande riktlinjer från fall till fall. Det skulle kunna vara till nytta, inte bara för Sverige, utan för hela EU.
Under det senaste året har bilderna på militär utrustning, levererad av EU:s medlemsländer, använda mot demonstranter under den arabiska vårens revolter i Libyen, Egypten, Bahrain och andra länder rest frågor om hur länderna genomfört EU:s kriterier för vapenexport. När beslut togs om vapnen skulle exporteras verkar det som att EU-länderna fokuserade alltför snävt på hur de skulle komma att användas inom den närmaste framtiden. Det saknades en djupare bedömning av vilken typ av regering som köpte vapnen, till exempel dess meritlista vad gäller politisk frihet och respekt för mänskliga rättigheter. En sådan bedömning kunde ha hjälpt exportörerna att förutse hur vapnen skulle komma att användas om det importerande landet ställdes inför pro-demokratiska revolter.
Att utarbeta ett språkbruk för att uppmuntra länder att lägga större vikt vid i vilken utsträckning ett mottagarland respekterar demokratiska processer och upprätthåller ett effektivt system för god samhällsstyrning skulle fylla en viktig lucka. Det skulle kunna förhindra att vapen levererade av EU:s medlemsländer används i framtida arabiska vårar. En öppen och väl underbyggd debatt om dessa frågor, både i Sverige och i andra EU-länder, kan leda till ett förbättrat beslutsfattande när det gäller vapenexportkontroll.
MARK BROMLEY
forskare vid SIPRI Arms Transfers Programme
Fotnot: Artikelförfattaren deltar vid ett möte på onsdag morgon i riks- dagen med rubriken Vapensamar- bete med diktaturer. Arrangörer är Svenska Freds, MP och FP.
