Tron måste rimligen ha en förankring. Kristen tro innefattar med nödvändighet ett försanthållande och en tillitsrelation till Gud. Men begreppet fundamentalism används på ett slarvigt sätt, skriver Jesuitpatern Ulf Jonsson.
Debatten i kölvattet av Jesusmanifestet har varit både intressant och beklämmande. Å ena sidan visar den att tolkningen av kristendomen fortfarande kan utgöra sprängstoff.
Å andra sidan är det påfallande hur ofta deltagarna i debatten talar förbi varandra. Men kanske kan man ändå få lite hyfs på ekvationen genom att fundera över vad som menas med fundamentalism och tro. Det har gått inflation i användningen av ordet fundamentalism.
Snart sagt vem som helst som har en bestämd uppfattning om något kallas fundamentalist. Den som hävdar att alla människors lika värde är en självklarhet blir då också ett slags fundamentalist.
Ordet fundamentalism uppkom i början av 1900-talet som beteckning för en bokstavlig tolkning av Bibeln. Uppfattningen att allt i Bibeln ska förstås bokstavligt har nog funnits på sina håll under kristendomens hela historia.
Men åtminstone bland teologiskt bildade troende har man även i äldre tider brukat skilja mellan bibelberättelser som är avsedda att förstås i överförd bemärkelse och sådana där författaren avser att skildra historiska händelser.
Till den senare gruppen har man vanligtvis räknat berättelserna om jungfrufödseln och Jesu uppståndelse. Det vore klargörande för debatten om ordet fundamentalism även fortsättningsvis kunde reserveras för uppfattningen att alla Bibelns texter ska tolkas i en bokstavlig-historisk bemärkelse.
Att som K G Hammar och Jonas Gardell (Brännpunkt den 17 februari) utgå från att tron på jungfrufödseln automatiskt är ett uttryck för fundamentalism är däremot missvisande.
Många som tror på jungfrufödseln menar ju faktiskt att Bibeln innehåller olika typer av texter som kräver skilda tolkningsprinciper.
Men inte bara begreppet fundamentalism har ställt till det i debatten, det samma gäller även trosbegreppet. Till stor del beror nog detta på att man bortser från att den religiösa tron har två olika aspekter; det som brukar kallas för fides qua och fides quae.
Ofta glömmer man en av dessa aspekter eller så blandar man ihop dem med varandra. Med den första aspekten menas tro i form av en hållning av tillit eller förtroende: att man litar på Gud ungefär som man litar på en god vän. Den andra aspekten syftar på innehållet i tron, alltså det man tror på, trosläran.
En hel del möda har i debatten ödslats på att spela ut dessa bägge aspekter mot varandra, genom att hävda att tron inte handlar om försanthållanden utan om en personlig existentiell hållning av tillit.
Problemet är bara att dessa bägge aspekter varken är varandras ersättare eller konkurrenter. Vem skulle säga "Jag föredrar att lita på min granne framför att bry mig om huruvida han finns"?
På liknande sätt kan man heller inte ha en personlig tillitsrelation till Gud om man inte håller det för sant att Gud finns.
Kristen tro innefattar med nödvändighet bägge aspekter: tro som försanthållande och tro som tillitsrelation.
Det håller därför inte att som Caroline Krook (Brännpunkt den 6 februari) och Peder Thalén (den 12 februari) resonera som om det skulle räcka med bara tillit utan försanthållanden.
Ulf Jonsson
Jesuitpater och doktor i religionsfilosofi Uppsala
