I kölvattnet av Hans Regners utredning om könsneutralt äktenskap har en mängd röster gjort sig hörda.
I Dagens Nyheter informerar en rad etablerade politiker läsarna om att det är ”ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”. I Stockholms tunnelbana får vi veta att äktenskapet ska förbehållas det heterosexuella fertila par som skaffar barn.
På SvD Brännpunkt 23/10 är Jan Myrdals huvudargument att idén om ett samkönat äktenskap är kränkande mot både hans ”förnuft och känsla”.
Motståndet känns igen. Däremot verkar argumentationen delvis ha förskjutits. Man tycks inte längre (helt oförblommerat) kunna moralisera över enskilda individers känsloliv.
Homosexualitetens vara ifrågasätts inte. Istället för att diskutera äktenskap skjuter man in sig på något långt mer oantastligt.
Försvaret av den oskyldigt drabbade och försvarslösa ”tredje personen”; nämligen barnet. I centrum ställs frågan om ”barnets bästa”.
Logiken i resonemanget går ungefär så här: äktenskapet är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Men det är också, inte minst, ett ramverk av skyldigheter och rättigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt.
Definitionen av den harmoniska uppväxten beskrivs dels som barnets rätt att kunna spegla sitt biologiska ursprung i familjen, dels som rätten att ekonomiskt och emotionellt omhändertas av sin biologiska mamma och pappa. Äktenskapet måste därför förbehållas det par som i teorin kan reproducera sig biologiskt.
Frågor om vad som utgör en harmonisk uppväxt är inte lätta att besvara. Vad är egentligen ett barns bästa?
Det finns naturligtvis många sätt att se på detta. I forskning om barns situation i familjer med samkönade föräldrar noteras exempelvis inga skillnader jämfört med heterosexuella familjer.
En kvalificerad gissning (svår att motbevisa) är att kärlek, trygghet, närvaro och kontinuitet är centrala komponenter för barns psykiska välmående. Med andra ord vuxna människor som är beredda att under en längre tidsperiod ta ansvar för och säkra barnets fysiska och känslomässiga överlevnad.
Är man då i kraft att ge detta enbart för att man är barnets biologiska upphov? Nej, historien och vardagen visar övertygande att så inte är fallet.
Livet är fyllt av berättelser om elaka mödrar och frånvarande fäder (som inte minst Myrdal vittnat om). Men också berättelser om fosterföräldrar, adoptivföräldrar och andra närvarande vuxna, något som samhället redan reglerar juridiskt.
Det biologiska ger alltså inte automatiskt barnet denna trygghet. Kopplingen mellan biologiskt ursprung och omsorg är därför inte empiriskt grundad.
Den är snarare en ideologi. Och, som Myrdal mycket riktigt konstaterar, en heteronormativ sådan.
Med barnets bästa för ögonen kan man därför precis lika gärna argumentera för nödvändigheten att få ingå äktenskap oavsett kön.
De barn som lever med ogifta samkönade föräldrar borde alltså ges samma rätt som barn till heterosexuella gifta föräldrar. De borde få rätt till samma ”stabiliserande och skyddande faktor”, för att använda retoriken i uppropet Bevara Äktenskapet.
Om vi strikt ska följa linjen om barnets bästa räcker det emellertid inte att stanna här. De barn som växer upp med fler föräldrar än två, som exempelvis skilsmässobarn eller barn i så kallade fyrklövrar, borde naturligtvis också ha rätt till stabilitet och skydd. Ha juridisk rätt till sina plastmammor, bonuspappor och medföräldrar.
Äktenskapslagen, varken den gamla eller eventuellt nya, värnar inte dessa barns betydelsefulla relationer. Den har helt enkelt en tvåsamhet för ögonen som diskvalificerar den vardag som många av våra barn lever i.
Jan Myrdal konstaterar att han må vara heteronormativ. Frågan är varför han inte skulle få vara det.
Att vara heteronormativ innebär att uttryckligen premiera vissa liv framför andra. Att framhålla vissa relationer som mer betydelsefulla än andra.
Mer specifikt handlar det om att uppmana människor att leva i reproduktiv heterosexuell tvåsamhet och samtidigt sända signaler till alla andra att deras liv är mindre värda att skydda, värna och legitimera.
Heteronormativitet strider alltså, enligt vår uppfattning, mot idén om människors lika värde. Och det är definitivt inte ett uttryck för barnens bästa.
FANNY AMBJÖRNSSON
genusvetare och fil dr i socialantropologi vid Stockholms universitet
INGEBORG SVENSSON
queerforskare och fil dr i etnologi vid Stockholms universite
