Utse chefer med andra värderingar

I finanskris och lågkonjunktur ställs på nytt frågan om vad som är en rimlig ersättningsnivå för bankdirektörer och andra chefer. Är det rimligt att en vd har en ­inkomst på miljontals kronor om året – samtidigt som många ­andra riskerar arbetslöshet och lägre pension?

Frågan diskuteras ibland som om den gäller enskilda personers girighet. De enskilda cheferna ställs till svars, istället för styrelser och de organisationer som de företräder. Postens vd avstår från sin lön, eftersom han inte vill framstå som girig. För detta får han beröm av statsministern.

Men den centrala etiska frågan handlar inte om enskilda chefers moraliska egenskaper. Den gäller vad som är en rättvis lön. Hur stora löneklyftor kan vi acceptera – utan att det strider mot rättvisan?

I humanistisk tradition har de flesta varit överens om att en rättvis fördelning är en lika fördelning. Alla människor har lika värde, och därför bör de få samma andel av det som är gott.

Detta gäller också om välfärden. En vanlig uppfattning i nutida etik är att rättvisa innebär en lika fördelning av välfärden – om inte en olika fördelning kan visas vara till fördel för de sämst ställda.

Vad är då en rättvis lön? Det innebär inte att alla människor ska ha lika höga inkomster. Vi har olika kvalifikationer och utför olika arbetsinsatser som är mer eller mindre krävande.

Det är rimligt att lönesättningen tar hänsyn till dessa skillnader i utbildning, ansvar och prestation.

Den som är väl kvalificerad och har ett stort ansvar kan därför ha en högre lön än andra. Men det strider mot rättvisan att löneklyftorna blir alltför stora inom en organisation. Eftersom välfärden bör fördelas lika måste inkomstskillnaderna hållas inom en nivå som framstår som rimlig.

Ett vanligt argument för chefernas höga löner är att dessa behövs för att kunna rekrytera dem som är mest kvalificerade.

Detta argument vilar på en ­människosyn som varit vanlig i ekonomisk teori. Man antar att människans enda drivkrafter på marknaden är att tillgodose sina egna ekonomiska intressen. Denna bild av människan kan inte godtas.

Som aktörer i den ekonomiska sfären har vi också andra drivkrafter. De flesta önskar uppnå även annat med sitt arbete. Vi vill utveckla oss själva och våra förmågor. Vi vill göra en insats för samhället och den organisation vi arbetar för.

Detta gäller också människor som är verksamma inom finansmarknaden. Även här torde många ha fler drivkrafter än att främja sina egna ekonomiska intressen. Människor lockas också av att ha ett kreativt arbete, att få ta ansvar och bidra till den gemensamma välfärden.

Visst finns det människor som drivs av egna ekonomiska intressen och främst lockas av höga ­ersättningsnivåer och förmånliga pensionsavtal. Men frågan är om dessa är de chefer som är mest kvalificerade. Är det sådana ledare som styrelserna bör rekrytera?

Chefer som har alltför snäva ekonomiska motiv för sin verksamhet kan också vara benägna att ta stora ekonomiska risker och göra kortsiktiga finansiella spekulationer. Det vi lärt av dagens finanskris är att många organisationer skulle behöva ledare med andra värderingar.

Idag behövs ledare som har ett bredare perspektiv och ser till organisationernas ansvar för samhällets gemensamma bästa. Dessa lockas inte främst av höga ersättningsnivåer. De nöjer sig sannolikt med en ersättning som inte strider mot vad som uppfattas som rättvist.

Inom Posten, företag och banker skulle det därför behövas en ordentlig diskussion om vad som är en skälig lönenivå för cheferna. Denna diskussion bör inte handla om enskilda personers eventuella girighet. En viktigare fråga gäller vad som är en rättvis lön.

Det är inte rimligt att en vd avstår från sin lön och arbetar gratis. Det är inte heller rimligt att en rättvis lön skulle innebära att alla medarbetare har samma inkomster. Men frågan är hur stora löneklyftor som kan accepteras – utan att det strider mot rättvisan.