När debatten nu flammar hög om nyttan att ”kriga i Afghanistan” känner jag starka paralleller till mitt eget engagemang som FN-soldat i Bosnien-Hercegovina 1993-1994. Även då flammade debatten hög om lämpligheten att svensk trupp skulle ingripa med vapenmakt utomlands.

Trots att jag är starkt emot ”Afghanistandoktrinen”, det vill säga tron att Sverige försvaras bäst utomlands, och trots att Afghanistan inte är Bosnien ställer jag mig bakom principen att finnas på plats med militär styrka där det behövs. Det behövs både där det råder fred och krig, och det behövs i syfte att skydda civilbefolkningen.

Att Sveriges säkerhetsläge på något sätt skulle förbättras av ingripanden utomlands må låta tilltalande, men är i praktiken både naivt och långsökt. Försvaret av det egna landet måste alltid komma i första hand för att vi skall ha någon som helst internationell trovärdighet. Att ”försvara Sverige utomlands” är som att bygga tak på ett hus utan vare sig väggar eller grund.

Vi skall vara medvetna om att allt internationellt deltagande ökar – inte minskar – riskerna för Sverige på kort och medellång sikt. Att ta ställning gör att man skaffar sig ovänner. Att ta ställning och agera gör att man skaffar sig än fler och mer aggressiva ovänner. Men ibland måste man våga trampa på några tår och riskera sin egen bekvämlighet helt enkelt för att det är ett anständighetskrav.

Som nyanländ FN-bataljon hösten 1993 togs vi svenskar lite grand på sängen av fräckheten och brutaliteten i det beteende parter i en konflikt kan uppbåda. Byn Stupni Do förintades närmast mitt framför näsan på oss, medan vi fortfarande kämpade med att få trupp på plats.

Vi misslyckades med att förhindra själva massakern och rädda alla – den gången. Men Stupni Do blev en väckarklocka, som fick oss som bataljon att bli betydligt mer offensiva – tvärt emot instruktionerna och FN:s och EU:s handlingsförlamade hållning.

Bataljonchefen Ulf Henricsson införde – mer eller mindre på eget bevåg – en synnerligen offensiv strategi. Under hans ledning skulle den svenska bataljonen visa sig bli den enda i hela Bosnien som faktiskt uppnådde sina mål. Han tillät oss att vara soldater, och att göra vårt jobb. Även om det var livsfarligt.

Det fungerade alldeles utmärkt.

Och om jag skall vara ärlig var vi nog den enda bataljonen som uppnådde några mål överhuvudtaget. För trots att FN-insatsen i Bosnien i stort var ett fiasko, som inte fick sin lösning förrän USA hotade med att bomba parterna till stenåldern, lyckades vi göra skillnad i den lilla del av området vi hade ansvar över.

Vi skapade inget problemfritt paradis fritt från konflikter, förtryck, förföljelser, etnisk rensning, plundringar och ond bråd död – men vi hindrade många av de förstnämnda.

Svenska utlandsstyrkor genomför inte sitt uppdrag genom att gå omkring i blå basker och diskutera demokratifrågor och mänskliga rättigheter. Man hindrar tyvärr inte våldsamheter från att blossa upp med sin blotta uppenbarelse.

Vi använde vapen för att nå våra mål. Vi hotade, besköts och vi sköt tillbaka. Med automatkarbiner, kulsprutor, automatkanoner och stridsvagnseld. Vi till och med dödade för att nå våra mål. Tyvärr kan jag inte ens utesluta att även någon enstaka helt oskyldig människa kan ha skadats eller dödats.

Vi hade naturligtvis kunnat demonstrera med plakat som fördömde den etniska rensningen och bildat ”mänskliga kedjor”. Men någonting säger mig att detta inte imponerat nämnvärt på Ivica Rajic, som utan tvekan beordrade att fyraåriga flickor skulle brännas levande med bensin i Stupni Do.

Var det då värt det? Jag tycker det. Jag förväntar mig förstås – precis som alla soldater - varken förståelse eller tack från svenska proffstyckare som följt vårt arbete från kontorsstolen och tv-soffan. Proffstyckare som tycks lyckligt omedvetna om att även deras filosofi – att vara mot allt våld oavsett förutsättning – även det betingar ett högt pris i människoliv.

Klyschan att det inte går att bomba fram demokrati må låta tilltalande, men tyvärr är den fel. Den är lika sann som osann, eftersom det avgörande är det sammanhang bombningarna sker i, och vem de riktas mot. Och jag hävdar att skyddet av civilbefolkningen alltid är ‘rätt skäl’.

Det spelar i sammanhanget ingen roll att politiken skickar soldater främst för att vinna internationellt inflytande, och att de flesta soldater åker av äventyrslystnad och inte av ideologiska skäl. Det viktiga är vad man kan göra på plats – för andra människor där de har det som svårast.

Fortfarande dyker det via personliga meddelanden och olika internetforum upp inlägg och meddelanden från människor som tackar mig som enkel vanlig soldat i Nordbat 2, Bosnien-Hercegovina 1993-94 för att de eller deras anhöriga lever. Och jag har ändå bara varit en liten del av ett stort arbete och har inte gjort mer än mina kamrater.

Det känns i hjärtat.

Därför är vi i Afghanistan. Inte för att ”kriga”, försvara Sverige eller vinna internationellt inflytande. Utan för att kunna se oss själva i spegeln varje morgon.

MAGNUS ERNSTRÖM

fd sergeant, Bataljon BA01