Försvarsmakten står inför ett antal vägval. Osthyveln är inte längre ett alternativ. De senaste fem åren har antalet flygtimmar med försvarets helikoptrar mer än halverats.
Eftersom tillgång till helikopter är helt avgörande för nästan alla internationella insatser är det inte acceptabelt att helikopterförmågan synes vara under avveckling. De uttryckta politiska prioriteringarna går i motsatt riktning.
Inte bara koncentrerade snabbinsatser, som med den nordiska stridsgruppen NBG, utan också uthålligt säkerhetsarbete med relativt små truppinsatser i otillgängliga områden som Afghanistan och Tchad är helt beroende av helikoptrar för att kunna verka.
Utan helikoptrar för medicinsk evakuering av skadade kan ingen svensk trupp längre sändas iväg.
Det torde därför vara klart att helikoptrar är den mest kritiska resursen för att Försvarsmakten skall lyckas leverera nytta, såväl nationellt som internationellt. Det är en angelägen uppgift både för den politiska nivån och för myndigheterna att på allvar prioritera denna förmåga.
Att framgångsrikt operera med helikopter i skarpa insatser är inte ens i huvudsak en flygmaterielfråga. Utan erfarna och välövade flygförare samt markpersonal kan inte ett helikopterförband verka.
Det är därför särskilt problematiskt att vi nu planerar för att byta helikoptersystem vart tredje år. De erfarenheter som vi med Hkp 4 nu samlar på oss med NBG kommer inte till användning när vi 2011 avser att på nytt organisera en stridsgrupp. Och Hkp 10 som avses användas 2011 skall i sin tur avlösas av den helt nyutvecklade Hkp 14 om vi 2014 sätter upp en stridsgrupp.
Detta är en alltför snabb och dyr omsättning av helikoptrar. Vi kommer inte hinna utbilda och öva personal eller utveckla taktik och metodik inför övergången till varje ny helikoptertyp.
Svenska sentida erfarenheter av nyanskaffning och modifiering pekar, tillsammans med en mycket sorglig olycksstatistik, på behovet av en sammanhållande handlingsplan för helikoptervapnet. Men det räcker inte bara med en plan:
•Ansvar måste utkrävas för misslyckandet med att modifiera Hkp 10 för NBG. De helikoptrar som skulle ha levererats förra sommaren levereras tidigast i oktober 2008. Kostnaden har minst fördubblats och avtalet uppenbarligen tecknats så att varken skadestånd eller motköp säkrats. Om det finns något tjänstemannaansvar måste det nu utkrävas.
•Den svenska särlösningen Hkp 14 kommer kanske aldrig att kunna sättas in utanför Sveriges gränser. I medvetande om detta bör resursförbrukningen för detta projekt anpassas därefter.
•Hkp 4 är en i Sverige och internationellt synnerligen väl beprövad helikopter. US Marine Corps reinvesterar i sina exemplar och kommer att flyga dem i minst ytterligare ett decennium. För stridsgrupperna som Sverige kan komma att ansvara för 2011 och 2014 borde de vara den självklara lösningen på behovet av helikoptrar för taktiska transporter.
Vill Sverige leva upp till sina ambitioner att bidra till internationellt skydd och säkerhet måste helikoptrarna lyfta.
