I dag släpps Cancerfondsrapporten 2010. Ett av ämnena som tas upp är den avgörande frågan för svensk cancervård – en nationell cancerstrategi. Ett arbete som regeringen förvisso inlett, men i dagsläget inte ser ut att genomföra fullt ut. Så länge vi saknar mätbara mål på riksnivå får vi också regionala skillnader i vården.

Ett skriande behov av klinisk forskning, diskriminering av äldre cancerpatienter och regionala skillnader i förskrivningen av läkemedel. Alla är exempel på problemområden som tas upp i Cancerfondsrapporten 2010 och som skulle kunna förbättras genom en nationell cancerstrategi.

Ett annat tydligt exempel är hur snabbt lungcancerpatienter från olika socialgrupper får vård. Forskare från bland annat Karolinska institutet och Uppsala universitet har samkört databaser och resultaten visar på stora skillnader. Tiden det tar från den första kontakten med vården till diagnos för patienter med tidiga stadier av lungcancer är avsevärt längre för lågutbildade än för högutbildade.

Cancerfonden har länge påtalat behovet av en nationell strategi för cancervård. Bristen på en sådan har lett till regionala skillnader i vården vilket i slutänden drabbar patienten. En utredning i frågan landade på regeringens bord i februari 2009. Budget finns avsatt, och beslut är taget.

Nu hänger det på den politiska viljan om det ska bli verklighet av ambitionerna. Ansvaret vilar tungt på regeringen och i viss mån även på socialutskottet.

Utredningen är fylld av bra förslag som sammantaget kan leda till ökad överlevnad – för morgondagens cancerpatienter men även för dagens. För första gången föreslås att Sverige ska införa mål för överlevnad och att landstingens insatser för cancerpatienter ska mätas och följas upp på ett bättre sätt.

Det avgörande problemet är dock att svensk cancervård saknar mätbara och långsiktiga nationella mål för ökad överlevnad. Utredningen måste resultera i en verklig strategi, och inte bara bli en lista på enstaka åtgärder. Hur ska svensk cancervård se ut på lång sikt? Hur mäter vi framgång? Sedan utredningen kom har det varit förvånansvärt tyst från såväl regeringen som socialutskottets ledamöter. Från flera håll höjs röster som undrar vad som hände med cancerstrategin.

Varken regeringen eller Sveriges kommuner och landsting (SKL) har på allvar lanserat cancerstrategin som det verkliga paradigmskifte den har möjlighet att bli. Både för cancervård och all annan vård. Vi känner en stark oro för att det, trots en bra utredning, börjar slarvas med införandet av strategin.

Den nationella cancersamordnaren Kjell Asplund har fått i uppdrag att införa ett antal regionala cancercentrum (RCC). Dessa ska fungera som nav för cancerforskningen, utveckla effektiva vårdprocesser, göra verklighet av regionala vårdprogram, ansvara för prevention och mycket annat. Allt detta är mycket bra om det blir verklighet, men i övrigt har utredningen än så länge endast mynnat ut i en överenskommelse med SKL. En överenskommelse som har fokus på ett antal förstudier om bland annat patientfokuserad och sammanhållen vård, en informationstjänst om cancer för allmänheten på internet, en studie om vilka som deltar i screeningprogram, hur kvalitetsregistren ska förbättras och hur arbetet med tobaksprevention kan göras mer jämlik och nå särskilda grupper.

Som det ser ut nu kommer alltså enstaka delar i strategin lanseras utan inbördes samordning. Risken är då överhängande att den inte får den långsiktiga effekt vi och många andra eftersträvar. Hur ska landstingspolitiker och verksamhetschefer, som har ansvar för att införa det positiva och genomgripande nya tänkesättet, känna entusiasm inför sin uppgift när de inte uppmuntras från nationellt håll och från högsta ort?

De nationella målen bör följas upp regelbundet enligt en i förväg utformad modell. Det måste införas fler kvalitetsregister som kan utvärdera och förbättra behandlingen. Användningen av behandlingsmetoder som fungerar bra måste snabbt kunna observeras och mätas.

Slutsatserna och förslagen som presenteras i utredningen ger hopp om ökad överlevnad åt alla dagens och framtidens cancerpatienter. Grundproblemet kvarstår dock, och försvinner inte för att utredningen är slutförd. Alltfler kommer att få cancer, alltfler kommer att leva med cancer. För att möta den verkligheten måste strategin förverkligas fullt ut.

URSULA TENGELIN

generalsekreterare Cancerfonden BENGT WESTERMARK

ordförande Cancerfondens forskningsnämnd