I mångt och mycket delar jag Svante Axelssons och Lasse Gustavssons vision kring ett globalt klimatsamarbete baserat på ambitösa utsläppsminskningar där ledande industriländer tar speciellt ansvar (Brännpunkt 12/11). Som både miljöforskare och medborgare förstår jag även deras frustration över att USA:s federala regering hittills har undvikit att sätta nationella bindande utsläppsmål (även om ett växande antal amerikanska delstater tar en mängd olika legala, politiska och ekonomiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser). Däremot så tror att jag att flera av de perspektiv och förslag som de för fram i sin debattartikel är felaktiga eller kontraproduktiva.
Svante Axelsson och Lasse Gustavsson talar om hur ett ”unikt politiskt momentum håller på att slarvas bort” av EU:s politiska ledare samt att de nationella delegater som ska träffas i Köpenhamn i december gör så ”för att avgöra planetens framtid”.
Givet den långamma processen att behandla många stora politiska frågor som ännu är olösta två år efter Balimötet är det svårt att se vilket unikt politiskt momentum som de refererar till. Många globala kniviga frågor kopplat till nationella åtaganden och ekonomisk ersättning kommer inte att lösas på ett tvåveckorsmöte nästa månad, utan kommer att kräva långa förhandlingar och omförhandlingar under många kommande årtionden.
Det är klart att klimatfrågan är mycket viktig och kräver stor och kontinuerlig politisk uppmärksamhet, både nationellt och internationellt. Men när det gäller långsiktiga mänskliga och ekonomiska kostnader kopplat till troliga klimatförändringar finns det lite vetenskaplig anledning att anta att det spelar någon större roll om nästa globala avtal för att minska utsläppen nås 2009, 2010, eller till och med några år senare. Detta faktum ska inte ses som en ursäkt för att inte agera mer kraftfullt nu, men livet på jorden står inte och faller med utkomsten av Köpenhamsmötet. Ett misslyckande att nå ett meningsfullt avtal i Köpenhamn kommer inte i sig att leda till att julen 2009 ersätts av armageddon.
När Svante Axelsson och Lasse Gustavsson uttrycker sin frustration över Fredrik Reinfeldts ageranden nyligen så kommer de med all sannolikhet att bli grundligt besvikna om de tror att EU, tillsammans med G77-gruppen, kan ”sätta press på USA så att de kommer med konkreta bud till Köpenhamn”.
USA:s position i Köpenhamn bestäms inte Bryssel. I USA är klimatfrågan i huvudsak en inrikespolitisk fråga. Om internationella dimensoner förs fram i debatten så handlar de nästan uteslutande om Kinas roll och inte Europa. Chansen att Obamaadministrationen i Köpenhamn går med på detaljerade bindande numeriska utsläppsåtaganden utan att den amerikanska kongressen först har satt nationella mål är i det närmaste obefintlig.
Köpenhamnsmötet har ett mycket litet inflytande på de medlemmar i senaten och representanthuset som ännu inte har bestämt sig för vilken typ av lagstiftning som de eventuellt kan tänkas sig stödja (om de är berädda att rösta för någon typ av lagstiftning över huvud taget). Deras eventuella röster är i stället kopplade till en rad lokala och nationella politiska, ekonomiska och ideologiska frågor. I dagsläget förefaller det ytterst osannolikt att kongressen antar någon klimatlagstiftning innan Köpenhamnsmötet; just nu är det huvudsakliga inrikespolitiska fokuset i USA på sjukvårdsförsäkringsfrågan. Det finns dock ännu en rimligt stor chans att kongressen faktiskt agerar på klimatfrågan till våren eller sommaren nästa år (men det är inte givet).
Möjligheten att sluta ett ambitiöst multilateralt klimatavtal utan USA i Köpenhamn är mycket liten till snudd på obefintlig. Många nyckelländer, både större industriländer och utvecklingsländer, kommer helt enkelt inte att gå med på detta (inklusive flera EU-länder). Om detta dock visar sig vara möjligt, vilket jag inte tror att det är, så är tanken att USA i ett senare läge kan ”dockas in i ett bindande avtal” ett mycket riskabelt och riskfyllt resonemang. Om man tittar på hur USA har ställt sig till en rad olika internationella miljöavtal under de senaste 20 till 30 åren så finns det väldigt lite som talar för att den amerikansk senaten ska ratificera ett köpenhamsavtal i efterhand som inte ligger väldigt nära nationell lagstiftning och där USA spelat en central roll.
Ibland är pragmatism mer produktivt än ideologisk renlärighet, både för den svenska miljörörelsen (som gör ett mycket bra arbete i många frågor inklusive klimatfrågan) och vår planet. När det gäller att agera globalt kraftfullt och effektivt i klimatfrågan så är det betydligt bättre att sluta ett mer stringent avtal som inkluderar alla större industriländer och utvecklingsländer under 2010 eller 2011, än en halvmesyr i 2009 som världen tvingas leva med under ganska lång tid bara för att kunna säga att ett avtal slöts 2009. Det är bättre för vår gemensamma framtid att endast sätta upp en bredare ramverk för fortsatt samarbete i Köpenhamn och vänta lite på att den amerikanska kongressen ska agera, oavsett hur mycket icke-amerikaner (och många amerikaner) känner irritation över detta.
I många avseenden är det dessutom förmånligt för EU att vänta ett tag till på USA. Utan USA:s hjälp, som kräver att den federala regeringed agerar först, så kan inte EU föra tillräckligt seriösa politiska samtal med Kina, Indien, Brasilien och andra stora utvecklingsländer om hur du kan agera tillsammans. EU är också beroende av USA:s ekonomiska bidrag för att kunna få fram tillräckligt med finansiella medel till en adaptionsfond, vilket är både politiskt och morakliskt nödvändigt. Samtidigt är det viktigt för USA:s politiker att inse att de behöver EU för att uppnå flera av de utrikespolitiska målsättningar som de pratar om. Även om många i Europa och USA kanske inte inser det så har EU och USA flera fundamentala gemensamma intressen kring klimatfrågan.
HENRIK SELIN
Assistant Professor
Department of International Relations, Boston University
