BRÄNNPUNKT

Vårt land har länge haft lyckan att slippa krig och vi reagerar med avsky och skräck när en en stor och mäktig stat, i strid med FN-stadgan och folkrätten, anfaller ett annat land och därmed begår det grövsta brott mänskligheten känner, brott mot freden.
I februari 2003 yttrade sig denna opinion i form av stora demonstrationer mot USA:s planerade angrepp på Irak.

När kriget sedan blev verklighet en månad senare gick luften ur opinionen. Men det betyder knappast att folk ändrade uppfattning i sak.

Däremot har det varit, och är fortfarande, svårt att få veta vad som egentligen händer i Irak. De stora, tongivande medierna har från krigets början svikit sitt uppdrag gentemot allmänheten och ofta nöjt sig med att okritiskt återge Vita husets och Pentagons version av händelseförloppet, förmedlad av inbäddade journalister och hukande redaktörer.

Överste Bo Pellnäs påpekade för en tid sedan att det i Sverige finns en klyfta mellan etablissemanget och vanliga medborgare i synen på Irakkriget.
När etablissemanget tassar som katten kring het gröt eller rentav försvarar USA:s övergrepp är vanliga medborgare mycket mer skeptiska och kritiska.

Men vi lämnas i sticket av våra medier och politiker. Och Pellnäs uppmanade därför dem som har makten att sluta huka och i stället ”kalla en lögnare för en lögnare”:
”Ett litet land som Sverige måste oftast agera pragmatiskt och realpolitiskt. När det gäller de stora frågorna har vi inte råd med det. Då måste vi kräva att stormakternas politik är moralisk, att lögnen inte blir ett maktmedel och att internationella fördrag och spelregler följs”, (UNT 28/11).

Jag delar Pellnäs uppfattning om att det är dags att bryta tystnaden och vill därför påminna om vissa grundläggande fakta.

Vi vet nu att USA startade kriget på falska grunder och med lögnaktiga argument. President Bush har till och med själv erkänt detta. Saddam Hussein var förvisso en blodbesudlad diktator men hade - vid tiden för USA:s angrepp - inga förbjudna massförstörelsevapen. Irak låg heller inte bakom 11 september och utgjorde inte någon bas för al-Qaida.

De verkliga motiven till kriget var helt andra: olja, makt och militärbaser, strävan efter geopolitisk dominans för att ”neutralisera” andra potentiella stormakter och rivaler om jordens energitillgångar.

Själva angreppet på Irak var ett brott mot folkrätten och som sådant att betrakta som en grov krigsförbrytelse.

Därtill kommer också att USA från krigets början konsekvent satt sig över ”krigets lagar”. Man har inrättat fängelser där rättslösheten är satt i system och tortyr en vedertagen förhörsmetod.
Man kidnappar misstänkta terrorister, fraktar dem till länder där tortyr inte är förbjudet och håller dem sedan fängslade utan rättegång och dom. Allt med motiveringen att Genèvekonventioner och andra civilisatoriska påfund inte är tillämpbara under ”kriget mot terrorismen”.

Det har också visat sig att de amerikanska styrkorna själva i Irak använder internationellt förbjudna vapen, sådana massförstörelsevapen som man anklagade Saddam Hussein för att inneha, brandbomber med napalm och vit fosfor bland annat - och inte enbart mot stridande soldater utan också mot civilbefolkningen.
USA använder också, i ännu större omfattning än under första Gulfkriget, ammunition med utarmat uran, trots kända långsiktiga risker för människors hälsa och för miljön.

Därtill kommer systematisk klusterbombning och förstörelse av hela städer och byar (som i Falluja förra hösten och under nu pågående offensiver i andra delar av Irak), angrepp på livsviktig infrastruktur (som sjukhus och sjukvårdspersonal), överfall och mord på oskyldiga civila etc.

Hur kommer det sig då att opinionen mot kriget i dag ändå är så pass svag? En anledning, tror jag, är att många människor fruktar kaos ifall ockupationstrupperna skulle dra sig tillbaka och därför väljer att tiga.

Och visst finns det en uppenbar risk för inbördeskrig i Irak. En del bedömare menar rentav att det redan börjat.
Men det är då viktigt att inte blanda ihop orsak och verkan utan hålla i minnet att denna utveckling är ett resultat av den amerikanska politiken i området.
USA har ända sedan krigets början, ja ända sedan första Gulfkriget, använt sig av principen ”söndra och härska” för att uppnå sina syften.

Alltså destabilisering genom splittring, uppdelning av enhetsstaten Irak i tre olika regioner (dominerade av kurder, shiiter respekive sunniter) och där de åtråvärda oljekällorna finns i de två förstnämnda områdena. Den författning som nyligen röstades igenom bekräftar just denna splittring av landet.
Med tanke på att sunnimuslimerna är den grupp som förlorat mest på denna utveckling och också på många sätt lidit mest av kriget är det knappast förvånande att det är de som starkast motsätter sig ockupationen och hetast försvarar landets enhet.

Risken för inbördeskrig är alltså inte ett hållbart argument för att försvara fortsatt ockupation, eftersom det är USA som bäddat för detta sönderfall och som genom sin blotta närvaro som ockupationsmakt alstrar såväl terrorism som legalt väpnat motstånd.

Därtill kommer, för oss, den moraliska och medmänskliga aspekten. Vi som själva har förmånen att leva i fred kan inte bara stillatigande se på när tusentals civila bombas, bränns och gasas till döds (som skedde i Falluja hösten 2004) och när hela städer och byar reduceras till grus och aska.

Splittringen av Irak är ett hot inte bara mot landets befolkning utan mot hela regionen - och därmed, i ett vidare perspektiv, mot världsfreden.