Ewa Björling

Öppenhet och mer handel är det som fungerar bäst för att minska fattigdomen på sikt.

Ewa Björling

Marita Ulvskog och Ana Gomes skriver på Brännpunkt ( 22/10) om handel med konfliktmineraler. Jag välkomnar att frågan lyfts eftersom denna typ av handel riskerar att finansiera krig och förvärra konflikter i länder där mineraler bryts.

Tyvärr har Ulvskog och Gomes fel då man tror att ett USA-kopierat lagförslag i praktiken kan utgöra någon mirakelmedicin för att bryta länken mellan handel med konfliktmineraler och stridigheterna i exempelvis Demokratiska Republiken Kongo.

Regeringen arbetar aktivt för att förhindra att handel med mineraler förvärrar konflikter. Samtidigt är det av yttersta vikt att fattiga länders möjlighet till utveckling inte försvåras genom skadliga handelshinder eller bojkott.

Det lagförslag som Ulvskog och Gomes hyllar var ett resultat av den finansiella krisen. Den amerikanska kongressen försökte främst införa striktare regelverk för finansbranschen. En avgränsad del i lagen, Artikel 1502, fastställer att företag i sin rapportering måste visa att de analyserat sin leveranskedja och i det sammanhanget iakttagit så kallad ”tillbörlig aktsamhet” avseende konfliktmineraler från Demokratiska Republiken Kongo samt angränsande områden.

Lagar och regler som saknar de rätta verktygen riskerar emellertid att vara verkningslösa eller till och med kontraproduktiva, vilket tyvärr är fallet med Demokratiska Republiken Kongo. Rebeller har återigen tagit kontroll av stora områden. En halv miljon kongoleser beräknas ha drivits på flykt bara sedan i april.

Ulvskog och Gomes förordar ett trubbigt system byggt på ”naming and shaming”. Detta riskerar att drabba de allra mest utsatta, nämligen den stora del av civilbefolkningen som är beroende av mineralintäkter för sin överlevnad. Jag är övertygad om att vi istället ska verka för ett system som bygger på ”knowing and showing”, det vill säga att företag tar ansvar för sin leverantörskedja, visar på goda exempel och faktiskt verkar för mer handel som kommer fattiga människor till godo.

Vi gör bäst nytta genom att utveckla de system som finns och fungerar snarare än att bygga upp nya byråkratiska system med dålig effekt. Ett konkret exempel är OECD:s arbete i frågan.

Sverige var en nyckelspelare när OECD:s riktlinjer för ansvarsfullt företagande reviderades i maj förra året, där nu särskilda principer för just konfliktmineraler ingår. I dessa uppmanas företag att specifikt visa tillbörlig aktsamhet. Det är till och med så att OECD:s riktlinjer säger att samarbeten med leverantörer ska brytas om det finns en risk att brott mot mänskliga rättigheter förekommit i samband med utvinning eller transport av mineraler, eller om affärerna stödjer – direkt eller indirekt – väpnade organisationer. OECD är unikt på så sätt att det är ett forum där vi kan nå viktiga länder som inte är EU-medlemmar.

Utöver detta ligger Sverige i framkant vad gäller stödet till FN:s ramverk och vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Sverige stödjer aktivt både EU-kommissionens förslag om att kräva bättre rapportering från företag som är verksamma inom utvinningsindustrin och delar av skogsindustrin liksom det så kallade Extractive Industries Transparency-initiativet som ska motverka brott mot mänskliga rättigheter.

Handel bidrar till fattigdomsbekämpning, tillväxt och hållbar utveckling. De senaste decennierna har miljontals människor lyfts ur fattigdom, inte minst tack vare att länder öppnats upp mot omvärlden. De mest påtagliga samtida exemplen utgörs av länder som Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Nu är stora delar av Afrika på frammarsch, där sex av världens tio snabbast växande ekonomier finns.

Även om vissa länder tyvärr fortfarande härjas av konflikter är det viktigt att utomstående regeringar och politiker – i sin iver att vilja hjälpa till – inte glömmer bort att det faktiskt är öppenhet och mer handel som fungerar bäst för att minska fattigdomen på sikt, inte nya och komplicerade juridiska system.

EWA BJÖRLING (M)

handelsminister