Genom att framställa det som att alla riskerar att bli beroende av narkotika skaffar vi oss en ursäkt för att inte ta itu med de mest utsatta barnens destruktiva livssituationer, skriver Ted Goldberg.

Krav på rätten att ta urinprov för att upptäcka narkotikamissbruk har ständigt expanderats till nya målgrupper - även till barn under 15 år. Detta avslogs i regeringens senaste narkotikaproposition, men nyligen väcktes frågan igen av Stefan Holmén, chef för Citypolisens narkotikagrupp i Stockholm. För att förstå varför förslaget bör avvisas måste vi först betrakta de bakomliggande idéerna.

Sverige hävdar att vi har haft en lyckad narkotikapolitik. Det sedvanliga sättet att "bevisa" detta är att selektivt presentera valda delar av den tillgängliga statistiken.
Till exempel, i sin rapportering av en ny EU rapport betonade svenska massmedier att bara 1 procent av våra unga vuxna prövat narkotika under senaste året medan, Nederländerna ligger på 10 procent och vissa andra länder ännu högre.
Men dessa siffror mäter rekreationskonsumtion, d v s att människor utan större sociala problem emellanåt tar narkotika i liknande syften som många svenskar dricker alkohol. De vill koppla av, våga ta kontakt med det motsatta könet, visa känslor m m. Narkotikan är inte högt prioriterad i rekreationskonsumenters liv och de avstår närhelst de har annat för sig, t ex arbete eller sociala förpliktelser.

Problematiska konsumenter däremot ger droger hög prioritet. Det är dessa människor som uppvisar beteenden som brukar betraktas som narkotikaproblemet - arbetslöshet, brott, prostitution, hiv, tidig död osv. Genom att ideligen betona att vi har få rekreationskonsumenter avleds uppmärksamheten från att procentuellt sett finns lika många problematiska konsumenter i Sverige som i Nederländerna (cirka 0,3 procent av befolkningen).
En grundtanke bakom svensk narkotikapolitik är att problematiska konsumenter är blott rekreationskonsumenter som råkat bli beroende. Denna "beroendeteori" ligger bakom kravet på att ta urinprov på barn. Förespråkarna anser att genom dessa prover kan vi upptäcka missbruk och sätta in vård innan folk hinner "fastna" i ett narkotikaberoende.
Frågan är om beroendeteorin förklarar hur man blir problematisk konsument? Svaret är nej, för om det vore skulle Nederländerna ha tio gånger fler problematiska konsumenter än vi.

För att förstå nyrekrytering till problematisk konsumtion måste vi överge beroendeteorin och i stället betrakta livserfarenheterna problematiska konsumenter har haft innan de började med narkotika.
Gör man detta upptäcker man att det inte är vem som helst som blir problematisk konsument. Dessa rekryteras bland människor med mycket svåra livserfarenheter i bagaget, t ex fysisk och/eller psykisk misshandel, alkoholmissbruk i familjen, sexuella övergrepp, med mera. Och redan i barndomen visar de oftast tecken på psykiska problem som ångest och aggressivitet. För att upptäcka dessa ungas prekära livsvillkor och avvikande beteenden behövs inte urinprov. I regel känner myndigheterna redan till dessa ungar.

Det finns ytterligare skäl att avvisa förslaget om urinprov på barn. Som minimikrav för att acceptera dessa prov måste vi ha effektiva behandlingsmetoder. Men det finns inget vetenskapligt hållbart bevis för att någon känd behandling kan ändra riktningen på dessa misshandlade, missbrukade/missbrukande unga människors liv. Så även om vi genom urinprov skulle upptäcka att någon börjat använda droger - vet vi inte vad vi ska göra sedan.

Genom att betona att alla ligger i riskzon för narkotikan skaffar vi oss en ursäkt för att inte ta itu med de mest utsatta barnens destruktiva livssituationer.
I stället för att ropa på urinprov bör vi satsa resurser på dessa ungas trassliga livsvillkor - långt innan de börjar med droger och medan det fortfarande finns goda möjligheter att lyckas. Exempelvis kan vi öka antalet förskole- och skolpersonal så att dessa har tid och ork att verkligen se och ägna sig åt varje barn. Därmed skulle de kunna utgöra en viss motvikt mot allt det negativa de mest utsatta barnen upplever i andra delar av sina liv.

Ytterligare ett skäl att avvisa urinprov på barn är att dessa skulle ha motsatt effekt till den förespråkarna säger sig vilja uppnå. Problematiska konsumenter känner sig kränkta av omgivningen. Exempelvis har väldigt många av dem (såväl män som kvinnor) varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. Vissa studier talar om 75 procent! Av detta och mängder av andra stora och små kränkningar lär de sig att de inte är värda andra människors respekt, och följaktligen respekterar de varken sig själva eller andra. Detta framkallar destruktivt beteende riktad såväl mot sig själva (t ex drogmissbruk) som mot andra (t ex stölder och hot). Även om de vuxna betraktar urinprover som ett uttryck för omtanke och omsorg tolkar ungarna proven som ännu en bekräftelse för att de inte är värda respekt och att andra gör som de vill med dem. Därmed drivs ungarna ännu längre bort ifrån samhället och ännu längre in i drogernas värld.

För att utforma effektiva åtgärder mot problematisk konsumtion måste vi sluta betrakta narkotikan huvudsakligen som ett biokemiskt problem och börja tillämpa ett psykosocialt tänkande.

Ted Goldberg
docent, Stockholms Universitet