Åsa Romson och Maria Ferm

Vi ser alltför många fall där mycket sjuka personer utvisas.

Åsa Romson och Maria Ferm

För drygt ett år sedan ingick Miljöpartiet de gröna och regeringen en historisk ramöverenskommelse om den samlade asyl- och migrationspolitiken. Överenskommelsen kom till stånd i kölvattnet av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Människor protesterade på gator och torg efter valet för att visa att det finns ett starkt folkligt stöd för ett öppet Sverige och att de inte gett politikerna något mandat att bygga murar i deras namn.

Det unika med den migrationspolitiska överenskommelsen är att den möter främlingsfientlighet med det enda som den inte tål: mer öppenhet, mer humanism och mer demokrati. Uppgörelsens värde ligger i att de reformer den innehåller också blir verklighet. Det är nu hög tid att regeringen visar att man tar uppgörelsen på allvar.

Överenskommelsen syftade till att undvika den utveckling som skett i övriga Europa, där främlingsfientliga partiers politik letat sig in i de etablerade partierna efter det att de främlingsfientliga valts in i parlamenten. I stället skulle Sverige gå en annan väg genom överenskommelsen om att genomföra ett antal reformer för en mer human och rättssäker migrationspolitik under denna mandatperiod. Det handlade bland annat om rimliga former för familjeåterförening, tydligare och generösare tillämpning av bestämmelserna om ”synnerligen ömmande omständigheter” och möjligheter till vård och skola för så kallat papperslösa.

Framsteg har gjorts genom ett paket för ökad rättssäkerhet i asylprocessen och vi ser också fram emot att inom kort komma vidare med skolgång för barn till människor som lever i Sverige som papperslösa. Men flera viktiga reformer har dragit ut på tiden och nu har läget låst sig.

När det gäller familjeåterförening har förbättringar skett till följd av en praxisändring i Migrationsöverdomstolen. Fortfarande återstår dock att se till att tillämpningen blir sådan att familje- återförening verkligen blir möjligt, också för dem som inte kan styrka sitt släktskap genom dna.

Vad gäller tillämpningen av reglerna om ”synnerligen ömmande omständigheter” har ingenting hänt. Det är sant att en större andel i dag får stanna på grund av skyddsskäl, men vi ser alltför många fall där mycket sjuka personer utvisas och vi har till och med sett nya exempel där barn som insjuknat och hamnat i ett apatiskt tillstånd fått avslag på sin asylansökan.

Den tydligaste stötestenen är hur frågan om lika rättigheter till vård hanterats. Frågan har dragit ut alldeles för länge på tiden och nu måste regeringen agera för rätten till vård. Grund- läggande mänskliga rättigheter är universella, och Sveriges begränsningar i rätten till vård är därför varken rimliga eller humana, vilket också påpekats från FN:s särskilt ansvariga. I ramöverenskommelsen om migration står tydligt att rätten till vård ska utökas.

I dag har asylsökande endast rätt till ”vård som inte kan anstå”. Papperslösa har endast rätt till omedelbar vård, men måste betala de faktiska kostnaderna själva, vilket sällan är möjligt för någon i den utsatta situation man då lever i. I praktiken innebär det att många går utan verklig vård.

I väntan på att regeringen ska agera har flera landsting själva valt att utöka möjligheten till vård och Rätt till vård-initiativet, som samlar organisationer som Amnesty, Flyktinggruppernas riksråd FARR, LO, Läkare utan gränser, Rädda Barnen, Röda Korset och TCO, vill att papperslösa och asylsökande ska få tillgång till hälso- och sjukvård på i allt väsentligt lika villkor som övriga invånare. Det är skamligt att inte ens alla barn i Sverige garanteras hälso- och sjukvård i dag.

Att inte ge vård utifrån behov strider mot de yrkesetiska principer som sjukvårdspersonal utgår ifrån. Människor ska inte nekas vård utifrån sin bakgrund, och sjukvårdspersonal ska inte tvingas neka människor vård.

Stödet för den migrationspolitiska uppgörelsen är beroende av övertygelsen om att dess innehåll blir verklighet. Det är inte acceptabelt att frågan om lika rätt till vård för alla fortsätter att dras i långbänk. I statsbudgeten till hösten måste därför reformen ingå. Det innebär att den utredning som är gjord (Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet, SOU 2011:48) och som överlämnades till regeringen för snart ett år sedan måste skickas ut på remiss i vår, så att remissvaren kan ligga till grund för propositionen. Görs inte det hotas stödet för hela överenskommelsen.

ÅSA ROMSON

språkrör, Miljöpartiet de gröna

MARIA FERM

riksdagsledamot och migrationspolitisk talesperson, Miljöpartiet de gröna