Det vore klokt av regeringen att ha en öppnare hållning till de problem som faktiskt existerar.

Peter Hultqvist

Vi socialdemokrater har ställt oss positiva till att bidra med svensk trupp till EU:s snabbinsatsstyrkor genom den nordiska stridsgruppen (NBG). Vi har lika tydligt ställt oss negativa till att ta extra kostnader för att leda den gemensamma styrkan. Ansvaret för snabbinsatsstyrkorna ska rotera mellan EU:s länder och det är ologiskt att Sverige ska ta ett extra ansvar och kostnad var tredje år.

Det är detta extra ledaransvar som regeringen inte har eller har haft stöd för i Sveriges riksdag. Vi motsatte oss att Sverige tog ett ledaransvar för NBG2011 och vi deklarerade lika tydligt inför riksdagsvalet att vi inte anser att Sverige ska åta sig ytterligare ledaransvar under mandatperioden. Vi vill att Sverige ska inrikta sig på bidrag till framtida snabbinsatsförband inom områden som är särskilt efterfrågade och där vi har hög kompetens. Dessutom har vi markerat att EU ska se över konceptet för snabbinsatsstyrkorna, eftersom de visat sig svåra att använda i praktiken.

Jag är mot bakgrund till våra tydliga besked förvånad över med vilken bestörtning Socialdemokraternas nej till nytt ledansvar för NBG 2014 väckt. Regeringen bär ensamt ansvar för om utfästelser lämnats internationellt utan att ha förankrats i riksdagen. Försvarsminister Sten Tolgfors har haft gott om tid på sig att informera sig om den socialdemokratiska ståndpunkten.

Den 2 december 2010 markerade vi socialdemokrater mot ett ledaransvar för NBG11 i riksdagen. Redan då tydliggjorde vi också att ett huvudansvar 2014 inte var aktuellt, vi förordade bara ett deltagande. I samband med beslutet i december 2010 markerades att regeringen måste begära riksdagens godkännande innan ett åtagande om deltagande i EU:s snabbinstansstyrkor görs. Trots detta talar alliansföreträdare om prestigeförlust om Sverige inte tar ledaransvaret. Har det getts löften till andra länder som saknar förankring i Sveriges riksdag? Om så är fallet, med vilken rätt och omdöme har eventuella utfästelser givits? Har Sten Tolgfors försatt Sverige i en situation där viktiga internationella relationer riskerar att försämras?

Sverige har tagit ledaransvar för NBG såväl 2008 som 2011. Dessutom har vårt land deltagit i EU:s operation Atalanta vid två tillfällen, varav en som sjöstyrkechef. Från socialdemokratiskt håll står vi bakom deltagande i internationella operationer med FN-mandat som grund. Vi fullföljde i veckan tillsammans med regeringen vår gemensamma överenskommelse om det svenska bidraget till Isaf i Afghanistan. Att vi tydligt står bakom ett deltagande i Nordic Battle Group är glasklart. Vi föreslår dessutom att Sverige anmäler styrkor till FN-insatsen i Sydsudan. Att socialdemokraterna drar sig ur internationellt säkerhetsansvar är en argumentation som helt saknar grund.

Vi noterar också den frustration som finns över förhållandet att snabbinsatsstyrkor sätts upp utan att användas. Undantaget är de JAS-flygplan som Sverige avsatte till insatsen i Libyen. Men det förändrar inte de frågor som återkommande ställs om rimligheten i att EU:s medlemsländer löpande avsätter militära resurser som ännu inte använts i någon insats. Antingen anses konceptet för stort eller för litet och det finns en känsla av att vare sig kompetensen eller möjligheterna i styrkan kommer till sin rätt.

Det vore klokt av regeringen att ha en öppnare hållning till de problem som faktiskt existerar och inte enbart med stora ord tro sig kunna pressa fram ett stöd för sin ståndpunkt. Regeringen har all anledning att reflektera över förhållandet att NBG binder upp stora resurser under lång tid. Släpp på prestigen och delta istället i ett samtal om hur man kan utveckla NBG-konceptet. Inte ens företrädarna för regeringspartierna kan väl i alla delar vara nöjda med sakernas tillstånd?

PETER HULTQVIST (S)

ordförande i försvarsutskottet